Rapport Risveden Terräng

Vaknade imorse och kom ner till köket och såg den här och skrattade. Lite overkligt fortfarande att jag vann "Lertävlingen" som Mac kallade den ;-)
Ja, vissa trivs i skogen och vissa trivs på platten :-P


För att återgå till gårdagen så kommer det nu för de som vill läsa en LÅÅÅÅÅNG rapport, så håll tillgodo:

Jag började dagen med att ta ett glas vatten med två Resorb. Maken och jag firade vår 11-åriga bröllopsdag på fredagkvällen och drack "lite" skumpa (tänker inte utveckla detta vidare mer än att Resorben behövdes).

Vi plockade upp sonens bästa kompis på vägen och så bar det iväg! Det regnade så där smått, smått så att allt blir blött när vi kom fram så att efter att jag hämtat min nummerlapp och hälsat på några satte vi oss för att ta skydd i bilen på parkeringen. Maken gick och handlade korv till sig och grabbarna OCH en kopp kaffe. Den koppen kaffe lyckades sedan hamna på mitt klubblinne (tänker inte utveckla detta vidare heller) så att jag skulle ta på mig ett brunfläckigt polkagrislinne kände jag inte skulle vara ett alternativ. Behöll istället den rosa Nike tröjan jag fått av maken med ordet "FAST" på framsidan.

Vid ca 13.45 gick jag ut och började värma upp så smått. Ca 10 minuter totalt och sen gick jag iväg till Sjövik IP´s gräsplan för att ställa mig i startfållan. Och så gick starten. Som vanligt ganska hög fart men jag kände mig ganska stark och låg på i ett bra tempo. Fick rygg på Krister från jogg, en av intiativtagarna till loppet. Han är snabbare än mig men jag försökte ända bita fast precis bakom honom. Han berättade sen efteråt att han hade fattat att jag låg precis bakom men var lite rädd att jag skulle ta ut mig för tidigt pga den höga farten men han vågade inte säga nåt.

Första 5-6 kilometrarna på grusväg gick snabbt och när den största stigningen på loppet började vid ca 6,5 km, även kallad väggen, började så såg jag inte Krister mer.
Här gick det inte att springa utan man fick gå. Jag fick ändå så ont i vaderna att jag ett tag trodde att jag nog inte skulle kunna springa vidare. Strax efter denna helvetesbacke gick jag om en tjej och här började jag nog fatta att jag kanske låg etta.
Vid en passering med funktionär hörde jag hur han i walkietalkien sa: Nummer 94 första dam . Då hade jag ingen aning om hon jag precis passerat hakade på och ville inte titta bakåt.

Nu började den verkliga resan. Det var blöta stenpartier som sluttade, det var bäckar med spångar över (tack och lov att de lagt hönsnät över dem annars hade man stått på näsan), det var så smala partier att det var omöjligt att gå om någon utan att ge sig ut i mycket farlig terräng. Det var stenar, rötter, blött berg, bäckar och gyttja. Samtidigt som det gick uppför eller nedför. De platta partierna var inte många...
Flera gånger SKREK jag bakåt för att de som var bakom skulle fatta när det kom ett brant parti nerför så att de inte skulle springa på mig. Fokus, fokus hela tiden för att inte trampa snett. Det var så blött och mycket jord/gyttja på flera ställen att det inte gick att undvika att gå ner sig ända upp till knäna vissa gånger. Skorna var perfekta (Icebug Anima) och jag var noga med att dra åt skosnören rejält innan för jag ville inte ta risken att skon fastnade när jag sprang i gyttjan.

Jag visste inget om banprofilen mer än det jag läst på hemsidan och jag är glad att det fanns kilometermarkeringar hela vägen för jag hade ingen aning om nåt kändes det som ett tag (kan ju bero på att jag inte hade klocka heller...).
Jag skulle nog kalla det mer orienteringslöpning och man märkte när vissa sprang om (ok, bara killar för jag låg ju som första dam nästan hela loppet, hehehe) att de sprungit i terräng innan och antagligen var orienterare, de kunde ligga på på ett helt annat sätt än jag.
Jag hade två killar bakom mig i flera kilometrar och ropade bakåt att de gärna fick gå om men de tyckte att jag låg på i ett bra tempo så vi följdes åt. Jag hade ingen framför mig och på ett sätt var det skönt för jag tycker om att ha en bit framför mig ren så att jag kan se och planera min väg. Tror nog att de bakom mig tyckte att det var skönt att ha någon framför som "planerade" vägen alternativt att de såg när jag trampade fel och kunde sätta fötterna någon annanstans.
Löpningen i skogen var nog det svåraste jag gjort och jämfört med Lidingös fina packade stigar så var det här som terrängloppet från hell (fast på ett positivt sätt).

Så kom vi då i alla fall ut ur skogen igen och på grusväg igen, även en bit på asfalt.
Här började jag känna mig riktigt trött och då var det ca 3-4 km kvar. Började nu undra om var tjej nummer två befann sig men vände mig fortfarande inte om. När det var ca 1,5 km kvar så kom det en skarp vänstersväng och då kändes det perfekt att kasta ett snabbt öga bakåt för att se men jag såg ingen tjej.

När det var ca 1 km kvar så kom man in på skogsstig igen och jag är glad att jag hade sällskap av en kille som gärna ville hålla uppe tempot åt mig då han fattade att jag låg som första tjej. Vi hjälptes åt att dra lite och så kom sista backen och jag fick plötsligt negativa tankar över mig att tjej nummer två låg precis bakom och var på väg att gå om mig. Snöpligt efter att ha lett så länge. Men så var det ju inte. Detta var enda gången som negativa tankar kom över mig annars hade jag en positiv känsla genom loppet och nästan skrattade inombords pga banan.

I sista backen stod sonen och skrek att jag låg först och då började jag nästan att gråta. Han och hans bästa kompis slog följe med mig springandes bägge två tätt brevid. Sen fick de vika av strax innan upploppet då en funktionär skrek på dem.
Kom in på sista gräspartiet/upploppet som gick i en sväng och hörde hur alla började klappa.
Jag såg maken precis i svängen och gav honom en high-five. Vad han skrek hade jag ingen aning om.
Jag sträckte upp armarna i segergester och såg kranskullan som var en liten kille. Han hade placerat sig precis ca 10 meter innan mål. Och jag stannade helt för att han skulle kunna lägga kransen om mig. Vad gjorde det att jag tappade några sekunder?

Väl i mål så började jag skratta och när maken kom fram sa jag bara: ”Jag vann. Fattar du?”

Sen var det segerintervju där jag inte alls kommer ihåg vad jag sa mer än att jag fick förklara varför jag inte hade på mig mitt klubblinne.

En stor eloge till arrangörerna för ett mycket bra arrangemang – bra med funktionärer ute i skogen, många vätskekontroller, kilometermarkeringar VARJE kilometer och bra priser. Jag kommer igen nästa år och försvarar min titel. Och startplatsen den är betald redan fick jag information om :-)

Efter prisutdelningen sa sonen: ”Mamma nu har du äntligen fått en pokal!”

Vilket lopp och vilken bana! Jag tror jag fortfarande har gyttja mellan tårna, hahaha.

Och skorna var ju bara bäst! Tur att jag vann ett par till:

Min tid blev:
1.26:58
Tvåan 1.28:41
Trean 1.29:30

På herrsidan vann även här Hälle genom Nicklas Tollesson - grattis!

Vill ni kolla in bilder och annat om loppet så finns Risveden Terrängs hemsida HÄR!

Idag blir ldet lätt åh-jogg om en stund...

Over and out! Vi ses nästa år RT!

/Eva