När man simmar Total Immerson (TI) frisim så har man alltid ett fokus. Allt har en mening. Genom att alltid ha det kan man hela tiden fortsätta på sin resa på att bli bättre eller som det heter på TI-språk KAIZEN; japanska för "continuous improvement" (översatt till svenska kontinuerligt förbättrande). Det kommer alltid finnas nåt att jobba på, man blir inte klar, det är en resa. Det gillar jag.
Jag har inte problem med att veta vilket fokus jag ska välja, jag vet vad jag måste jobba på men jag märker att jag tappar tråden och fladdrar iväg. Jag kämpar på varje simpass. Det är inte lätt. Jag minns inte sist när jag hade så svårt att bibehålla fokus och koncentration. Men jag vet att man inte kan ligga på topp jämt. Jag vet att detta är del av min resa. Och det är i motgångar man ibland lär sig mest om sig själv. Så jag fortsätter.
För mig själv som person har jag det sista i alla fall haft ett fokus som jag känner att jag blivit bättre på. Att våga be om förlåtelse, be om ursäkt. Det kan ibland vara jättesvårt. Speciellt när man som jag är uppvuxen i en familj där man har väldigt svårt för det. Men på min resa genom livet har jag insett vikten av att lära sig att be om förlåtelse OCH att förlåta. Det blir nycklar till att må bra.
Ni kanske undrar om 2015? Jag kan bekräfta att det blir fokus på swimrun även då. För 2016 har jag helt andra planer. Ett nytt och helt annat fokus.
Höstbild; ett gulnat löv på trottoaren.
