Jag stänger lite...

Imon är det tre (3) veckor kvar till ÖtillÖ. 

Det är med stor respekt vi närmar oss den 1/9. 

Det är många tankar om mycket. 

Kommer vi orka? Har vi tränat tillräckligt? Hur kommer våra kroppar att reagera efter halva loppet? Kommer Maria och jag ens prata med varandra efter loppet? 

Jag känner att vi båda behöver lite lugn och ro det sista. Vi behöver slipa på lite detaljer och träna på vissa saker lite extra. Vi behöver gå in i vår bubbla.

Så idag låste jag min träningsdagbok. Har bara gjort det två gånger tidigare. Bägge gångerna behövde jag en paus. Nu med. 

Ni som alltid kommenterar mina pass och peppar, ta det inte personligt. Jag hoppas och tror ni förstår. 

Även min blogg tar paus. Nästa gång vi hörs så hoppas jag kunna lägga upp en bild där Team ICA Supermarket Majorna ler och är lika glada efter målgång på Utö som i slutet av maj i år: 

Vill ni följa oss så kan ni alltid gilla vår Facebook sida (Team ICA Supermarket Majorna) där vi kommer lägga upp lite saker. Sen sänds loppet live via webben den 1/9. 

/Eva 

Race report Öloppet 2014

Den stora uppladdningen började i torsdags då vi blev intervjuade och fotade för GöteborgsPosten. Läs gärna den artikeln HÄR. 

Det är alltid kul med att uppmärksammas men det sätter även en press på en. Att stå emot ett favorittryck är inte lätt. Förra året var vi underdogs det var nog inte så många som trodde att vi skulle vinna. 

Loppet startade klockan 10:00 och vi var igång. Nervositeten innan är fruktansvärd men när man väl är igång så släpper det och man kör. 

Det var varmt men vi valde ändå att ha våra långa våtdräkter. De är 0,5-1 mm tjocka och känns mest som kompressionskläder. Vi hade vänt på dem för att kunna öppna lätt och jag kände mig bara lite för varm under några delar av loppet (främst benen). Jag "cabbade" aldrig ned överdelen utan hade bara dragkedjan nere. Maria drog ned överdelen ganska tidigt och drog sen aldrig upp den igen. Hon var mer påverkad av värmen än vad jag var. 

Här ser ni vad jag menar (bild tagen av Mats R i slutet av loppet): 

Men hur gick det då? Jo, vi kom tvåa på 5.26:33 - en förbättring av vår tid från förra året med 33 minuter. Men det räckte inte. Vinnartjejerna slog oss med tre minuter. 

Men låt oss återgå till loppet. 

Flåsig var Maria redan efter första simmet och klagade på över ont i bröstet och att det var varmt. Detta blev sen värre under loppet och det var endast på simmen som Maria kände sig ok. 

Tidigt fick vi veta att vi låg tvåa men att ettorna (Team SvenskFisk med Amanda Fischer och Sara Svensk) inte låg så långt före. Vi försökte se dem men när alla har samma färg på badmössorna är det inte så lätt. Att se oss var lätt för vi som fjolårssegrare hade en helt annan färg. Jag tycker att det är bättre när de olika klasserna har olika färger för då är det lättare att se vilka som tävlar i din klass. 

Ute på Känsö och Vargö så började vi i alla fall se dem (för karta över loppet klicka HÄR). I ett litet skogsparti på Vargö så var vi plötsligt ikapp dem och gick om. Här fick Maria ny energi och jag visste väl inte vad jag tänkte. Hade det varit smartare att bara lägga sig bakom dem och låta dem dra? 

Vi körde i alla fall på och hoppades att de skulle bli trötta, eller ja tröttare än oss. Läser man artikeln på GP (HÄR) så förstår man att de blev väldigt stressade när vi gick om och låg först när vi kom till Styrsö. Men man kan även läsa att då de snabbt fick rapporter om att vi inte låg så långt före så fick de ny energi och planerade sin taktik hur de skulle gå om oss. 

Det långa löpet på Vrångö är alltid tungt och extra tungt i år. Jag drog så gott jag kunde men när vi vid vändplatsen i hamnen såg tjejerna igen och att de låg nära och såg pigga ut så visste jag att det skulle bli mycket svårt att hålla dem borta. 

De tog in mer och mer och inför sista simbiten som består av några korta öhopp och sen sista simmet till Styrsö så låg de 43 sekunder bakom oss. 

På sista långa simmet måste de gått om oss. Vi visste inte det då (som jag skrev innan pga badmössorna). Detta var det brötigaste simmet på hela loppet och då vi valt att haka av linan här så hamnade vi ifrån varandra och jag hamnade i en gröt med andra lag och blev låst, lite som i ett ingenmansland som jag inte orkade ta mig ifrån. 

Man kan ju undra varför vi valde att haka av linan här? Maria simmar bättre utan lina och ligger först. Flera gånger under loppet trasslade den in sig i hennes ben och jag gjorde bedömningen att inför sista simmet så ville jag att vi skulle simma så bra som möjligt. Inte visste jag att jag skulle hamna där jag gjorde och kanske gjorde jag ett felaktigt fel val. Om det kostade oss segern? Jag vet inte men det jag kan säga var att vi båda här var väldigt trötta och hade det kommit till en spurtstrid på sista löpet tror jag inte att vi skulle haft något att sätta emot. 

Sista löpet på Styrsö och Donsö mot mål hostade Maria och var rejält trött. Vi visste inte då att Team SvenskFisk hade gått om oss. Jag tittade på klockan på bron över till Donsö och fattade att vi var på väg mot en kanontid. 

Vi gick i mål och jag visste fortfarande inte om vi hade vunnit eller ej. Jag hörde att konferenciern sa något när vi gick i mål men det uppfattade jag inte. Jag försökte fråga nån i målområdet men de visste inte och tyckte jag skulle gå och kolla i sekretariatet. 

Sen gick allt snabbt. Jag försökte kolla var Maria var och ser i ögonvrån hur hon segnar ner och faller ihop med ansiktet nedåt och hur hon börjar krampa. Jag springer fram och börjar skrika efter sjukvårdare. De kommer och vi vänder på Maria och drar upp hennes ben. Hon får vatten hällt över sig och vi är några som försöker ta av henne delar av hennes utrustning. Efter ett tag blir hon kontaktbar igen och en bår kommer och hon skjutsas bort till sjukvårdstältet där hon sen efter en stund piggar på sig. 

Sen åker Maria hem och jag får reda på att hon har feber. Förkylningen hon haft i veckan var nog inte helt utläkt. Strax innan hon åker hem tar vi detta kortet: 

Sen stannar jag till prisutdelningen och får gå ensam upp och ta emot vårt pris: 

När jag kommer hem är jag helt slut både kroppsligt och mentalt och när jag sen läser den HÄR artikeln så kommer tårarna. Vi var favoriterna som inte uppfyllde förväntningarna tänker jag bara. Inser inte den stora prestationen vi gjort med att förbättra vår tid med 33 minuter med en sjuk lagmedlem som sen kollapsade. 

Nu ska vi/jag slicka våra sår och ladda om. Vårt stora mål närmar sig med stormsteg och vi måste fila ännu lite till på vårt upplägg. 

Tack alla för hejarop och support!