Vem är jag?

Ja, vem är jag?

Från att som tonåring fått diagnosen astma och lagt ned tankar på att vinna Wimbledon lika många gånger som Björn Borg så befann jag mig ganska långt ifrån att se träning som något positivt och kul.

Men så efter att ha jobbat inom många olika branscher efter gymnasiet (det var på den tiden man lätt kunde få jobb hursomhelst och aldrig behövde vara arbetslös) så bestämde jag mig för att satsa på hälsa. Jag blev sjukgymnast. Men jag trivdes aldrig inom Landstinget så när jag fick barn så klev jag av det tåget. Jag lade sjukgymnastiken på hyllan och satsade på min familj och började jobba på ett litet företag med administration.

När så sonen blev större så tog jag upp det här med att träna andra igen. Jag bildade en egen firma och tränade nyblivna mammor utomhus, höll i löparskolor, höll i föreläsningar, skrev artiklar för Sveriges största löparcommunity, höll pt-pass m.m.

Jag hittade en balans mellan att syssla med det jag funnit som passion i livet, utan att köra slut på mig själv, och att ha ett "vanligt" jobb. Visst, ibland blir det lite mycket men det blir det väl för alla?

För jag ÄLSKAR att peppa och träna andra! Jag kommer ALDRIG kunna sluta med det! Några kanske hoppas att jag skulle göra det för att slippa höra min vassa stämma som ger direktiv på alltifrån företagspass, individuella pass eller som uteledare på Friskis&Svettis, men nej den dagen kommer inte komma, sorry!

Som här när jag ropar på deltagarna på premiären för F&S nya uteträning Offroad:

                  

Vad gäller mig själv så har jag alltid haft en hög disciplin och släpper aldrig fokus, come what may.  Jag har sen förra året försökt lära mig att crawla enligt Total Immersion-teknik med hjälp av en av de mest inspirerande personer jag träffat, Anna-Karin Lundin aka Simcoachen och nedan bild visar klart när jag koncenterar mig till 100% på kommande uppgift: 

        

Annars kanske några ser mig som modig. Tjejen med det långa bruna håret som klippte av allt för att låta det gråa komma fram. Många gånger är de som jag tittat på det här kortet och undrat om jag gjorde rätt: 

             

För övrigt så gick jag visst och vann en viss stor tävling i år tillsammans med min nyfunna vän och tävlingspartner Maria. Så några kanske ser mig som Västkusten-swimrundrottning? Hahaha. Nästa år så kommer i alla fall Maria och jag inte ha samma färg på våra badmössor som alla andra på Öloppet utan en annan färg. Ni vet som i Tour de France och ledartröjan ;-) RESPECT!

       

För helt plötsligt visade det sig i år att den där kombinationen att simma och springa, den kunde jag bemästra ganska bra. Och ja, man kan simma i kjol: 

                  

För det om något som har blivit mitt signum som löpare är att jag springer i kjol. Tack Loverunning! 

Helst springer jag i skogen och kallas av en av mina bästa väninnor för det här: 

Och en gång så gick det så bra i skogen att jag hamnade högst på pallen och fick kyssa pokalen i sann Wimbledon-stil: 

Men trots att jag gillar lera mellan fötterna så ska jag i år göra det som jag började drömma om för länge sen; att få springa ING NYC Marathon. Jag skulle gjort det förra året men då var det en viss storm som satte käppar i hjulet för det. Men den 3/11 hoppas jag kunna stå där på startlinjen och få min målgång i Central Park. Bilden av när jag får den där aluminiumfilten på mig är så stark, så stark. Efter det kan jag släppa asfalten och bara träna där jag älskar det mest; i havet och skogen. Och om allt går enligt planer så kommer min vapendragare Maria och jag stå på startlinjen för det största man kan göra som swimrunner; Ö till ö. Galet jag vet och vägen dit kommer bestå av många pass där jag skriker på andra (det är ju de passen som ger mig bränslen till mina egna pass) men även många där Maria skriker på mig att gelen är slut, hahaha. 

Hälsningar, 

Bergsgeten/Slavdrivaren/Drottningen av grönkål/Champagneälskare/Ostfantast