Ett episkt bropass

Jag är född i Göteborg, på Sahlgrenska sjukhuset när det fanns BB där. Tills jag började första klass bodde vi i Hagen som ligger nära just Älvsborgsbron. När jag var liten gjorde vi ofta utflykter i närheten av Älvsborgsbron. Vi promenerade nere vid Röda sten och Nya Varvet. Sen flyttade vi strax söder om stan men de där första åren i mitt liv har satt sina spår och vissa saker har etsat sig fast i minnet som ett klistermärke som inte går att ta bort.

Sen jag blev löpare så har jag sprungit många pass under och på bron. Jag med min höjdrädsla har en fascination för just broar. Att stå och titta över kanten är hissnande men det farliga för mig, som precis som min pappa har svindel, är att jag känner ett starkt sug av att hoppa. Och just hoppa är det en del som gör från bron. Många är de gånger jag sett dykare under bron. För två år sen var det en konstinstallation på Röda Sten som ligger precis under bron (just den där som fick spärras av för Lars Wiljks skulle dit och någon hade skickat in ett hot om att de skulle bomba eller nåt) och en del av denna installation bestod av att det satts ut en högtalare någonstans under bron med en kvinnoröst som skrek. Ni vet skrek så där hjärtskärande. Första gången jag hörde detta skrik var när jag höll uppvärmningen på ett av mina måndagspass just under bron. Jag blev helt skräckslagen och fick panik och trodde verkligen att någon hoppade från bron tills någon i gruppen berättade att det var en del av en konstinstallation. Jag tror aldrig att jag blivit så arg på något kulturevent öht. Hur kan man göra konst på detta sätt? Redan nästa vecka när vi var där igen så var högtalaren borta. Jag förstår att det var flera som klagat, inte bara jag och att den tagits bort.

Sen finns det en Göteborgs skröna (?) om att det fina vackra segelfartyget Barken Viking som ligger vid Göteborgsoperan och numera är ett vandrarhem/hotell/restaurang efter det att bron byggdes 1966 inte kunde segla ur hamnen längre då masterna var för höga. Jag tror inte det är helt sant men en skröna är en skröna och när man åker runt med den lilla turistbåten Paddan så berättar de just detta.

Den gröna färgen på mitten av bron har jag aldrig gillat sen de målade den så i början av 90-talet. Kunde de inte valt en annan färg att bryta av?

                           

12 gånger har jag forcerat bron i maj från detta hållet: 

                           

Ni vet på det där loppet som går då. Världens största halvmaraton sett till antal deltagare. 

Men nog om det. Nu ska jag istället berätta om mitt måndagspass IGÅR som var episkt. Det hade redan förra veckan kommit önskemål om att vi skulle köra intervallbropasset. Det är ca en kilometer över bron en väg och oftast har jag valt att man springer fram och tillbaka tre gånger. En gång sprang vi FYRA men det var overkill. Med andan i halsen och precis i tid kommer en kille som inte varit med på ett tag och frågar snabbt vilket pass det blir och när jag svarar bropasset så skiner han upp. Det är hans favoritpass och idag hade han tur. 

Vi kör uppvärmning, hoppövningar och en sista kort jogg bort till precis innan brofästet. Där delar jag upp gruppen i tre grupper. De långsammaste startar lite längre upp mot bron, medelgruppen startar en bit längre ned och de snabbaste startar ännu längre ned där cykelbanan börjar ned mot vägen. Allt för att alla ska komma över bron ungefär samtidigt så att vilan blir ungefär lika lång för alla. Sen startar jag grupperna med visselpipa och med 30 sekunders mellanrum. 

När vi startar så luktar det av oljecisternerna från Hisingen på andra sidan bron och långtradarna viner förbi oss där vi springer. Jag är nog den enda i gruppen som tittar mig omkring och tittar ut över hamninloppet och in mot hamnen. Men så springer jag inte på max heller utan är där för att hålla ihop gruppen. 

En i gruppen säger efter första intervallen: "Tänk vad många som är avundsjuka på oss som får träna på just denna bron!" Så sant. 

Jag peppar och säger till deltagarna att tänka en intervall åt gången. Nu kommer solnedgången och jag tjatar under vilan på deltagarna att försöka titta lite på det vackra runtomkring. Tysklandsfärjan som ger sig iväg i horisonten, bockkranen på Eriksberg som minner om fornstora dagar och solnedgången. 

Inför sista intervallen tillbaka så säger jag till deltagarna: "Vet ni? Jag tror att bron kommer tändas nu på sista intervallen på väg tillbaka, ska vi slå vad?" De flesta tycker nu att jag bara är jobbig då de befinner sig i någon form av tunnelseende och vill bara göra klart passet.  

Så börjar vi springa och strax innan jag nått mitten så tänds bron. Jag får ståpäls och en tår i ögat. Jag ropar: "Ser ni? Nu tände de bron!" I det läget är det bara några som tar in vad jag säger. Det är först när vi är tillbaka igen och står och vilar efter avklarad sista intervall som de flesta kan vända sig om och se att bron lyser. 

Jag kan inte hjälpa det men mina finaste ögonblick i min löpning har aldrig handlat om prestationer utan det har handlat om något helt annat. Stunder då jag tagit in omgivningen och känt ödmjukhet att jag befinner mig just där och då. 

Om några veckor kommer jag springa på några andra broar och jag har förstått att trots att man just då befinner sig mitt en jobbig prestation så kan man inte annat än ta in omgivningen och i hjärnan "ta kort" på ögonblick man aldrig kommer att glömma. Jag kommer att ha min inre kamera på, hela tiden.