Ett äpple

Jag som älskar äpplen är glad nu då det börjar finnas mycket av svenska äpplen att köpa. De är godast tycker jag. Helst så syrliga som möjligt och min favorit är Gravensteiner (kan bero på att det var en av äpplesorterna som fanns i min farmors trädgård).

När det inte finns svenska äpplen att tillgå så äter jag andra eller dricker äpplejuice. Ok då, jag får väl erkänna att jag dricker äpplejuice året om och alldeles för mycket. Men tänker som så här; an apple a day keeps the doctor away och om man dricker juice så får man ju i sig ännu mer äpplen = man håller sig frisk (eller så är det dåliga samvetet som vill rättfärdiga inmundigandet av för mycket äpplejuice, haahaha).

I lördags efter att jag avbrutit mitt inplanerade långpass pga att flera saker satte käppar i hjulet för mig, så tog jag i alla fall ett sådant här äpple i fickan och gick för att heja på några kompisar som sprang Göteborg Marathon: 

                               

För den intresserade så är äpplet av sort Aroma. 

Sen när jag stod där med flaggvakterna vid Marklandsgatan och hejade på alla som sprang förbi så glömde jag bort äpplet för en stund. Men så kom det förbi en cyklist och sa att det en bit bort låg en kille och krampade och mådde dåligt. Jag lämnade således min post för att gå och hjälpa till. När jag kom fram hade han redan rest sig då han fått hjälp av två äldre damer (varav en i en Stockholm Marathon finisher t-shirt) och han stapplade nu framåt. "Jag ska INTE bryta!" sa han. Jag kom då på äpplet och gav honom det. Han tittade glatt på mig och tackade. Jag begav mig tillbaka till min plats vid Marklandsgatan och strax därefter passerade han lite joggandes och sa: "Det där äpplet var fanimig det godaste äpple jag ätit!" Jag log och fick nästan en tår i ögat. 

Att stå i slutet av ett maratonlopp är helt enormt. Det är tunga steg, det är gång, det är lätta steg, det är plågade blickar, det är blickar av lättnad, ja det är så mycket känslor som är "all-over-the-place". Jag kommer ALDRIG glömma Jogg-Kristers kommentar till mig för några år sen när jag frågade honom om han inte skulle kliva upp på maratondistansen: "Eva, efter att i flera år stått vid 35k på Stockholm maraton så vet jag att jag INTE kommer att göra det!" Och det var först när jag själv befann mig där i år och som jag såg Krister där som jag förstod vad han menade. Läs gärna hans inlägg som beskriver detta så målande - ni hittar det HÄR! 

Efter det där avbrutna passet i lördags (som jag inte tänker utveckla några vidare teorier om mer än att det var bra att det avbröts) så ville jag få revansch igår. Det längsta långpasset skulle avverkas, 35 km. Att med bara en espresso i magen snöra på sig skorna med en sliten kropp kräver sin kvinna. Ångest är bara förnamnet. Jag kom ut och när jag har svårt att hålla 5:20-5:30 fart så vet jag att jag är sliten. Men det är ju meningen nu, att vara sliten. Sen trappa ned och hoppas på någon form av superkompensation/formtopp. Dock när man befinner sig i det där slitna läget så undrar man vad f-n det är man håller på med. Jag kan säga så här; maratonträning är tufft. Träning inför halvmaran är "enklare" och det har jag klarat utan problem i flera år men det här med maran är fanimig det svåraste jag gett mig inpå. Men jag har mitt mål i sikte. Jag ska bara hänga i lite till. Sen blir det ajöss till asfalten. När jag ser vackra bilder från skogsrundor blir jag nästan knäpp. Lite som att ställa en flaska sprit framför en nykter alkoholist. Och när Göteborgs asfaltsprinsessa Karima springer i Änggårdsbergen och jag tuggar asfalt så känns det som om världen är upp-och-ned. Men snart är ordningen återställd igen. 

Nåja, tillbaka till det där 35k-passet. Jag traglade på. Kroppen ville mer än en gång att jag skulle korta ned det men jag kämpade vidare. När jag så passerade Göteborgsoperan och visste att 30k passering snart skulle komma så bestämde jag mig för att inte vika ned mig när jag sprang genom stan hem. Pinsamt att springa som en slagen hjälte förbi alla söndagsflanörer och bra test att pressa sig ytterligare när man är trött, precis som i slutet av ett maratonlopp. Jag inbillade mig att jag nu kommit in i norra delen av Central Park och skulle forcera de sista 5k innan målgång. Och believe it or not, benen pinnade på. Så när Avicci´s "Wake me up" hördes i mina lurar så tog jag till mig texten och jag kände mig helt plötsligt lätt: 

"Feeling my way through the darkness

Guided by a beating heart

I can´t tell where the journey will end 

But I know where it starts

....

So wake me up when it´s all over

When I´m wiser and I´m older

All this time I was finding myself 

And I didn´t know I was lost" 

Resan och målet. Att hitta sig själv. Även att få avslut. Jag vet att det här är nåt jag måste igenom och jag kommer komma ut på andra sidan starkare än nånsin. Jag kommer ihåg min coach Terjes ord om att när jag en dag nådde balans mellan min fysiska och mentala kapacitet så skulle jag nå mina mål utan problem. Jag mindes den sista artikeln i serien "Evas mentala resa" på jogg.se.  

När jag stannar klockan på exakt 35k så ser jag att jag har lyckats springa de sista 5k 4:52 min/km-fart på trötta ben. För i Central Park så springer man alltid i sub5-fart. Jag har faktiskt aldrig gjort något annat och jag har bevis på det i egenskap av Gasellen. Vi får hoppas att jag den 3/11 inte bryter denna sviten. 

Efter passet så blev jag i alla fall enormt sugen på persilja. Sen skämdes jag över att jag åt upp allt och försökte snabbt gömma undan bevisen i kompostpåsen: 

                            

Well, de som känner mig vet att om persiljan är borta så är det oftast bara en person man behöver misstänka, hahaha. 

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kan vifta med lilltårna? Alltså bara lilltån, inte de andra tårna? Sonen kan oxå men inte lika "bra" som jag. Här följer bildbevis, eller ja man kan ju inte bara av att titta på bilden se att jag viftar men ni litar väl på mitt ord? 

                      

Apfötter kallade någon mina fötter en gång. Kanske det kanske och även om jag just nu är en asfaltsapa så tror jag faktiskt att apor trivs bäst i skogen. Så.