Sliten...

Living on the edge. Ja så kanske man kan kalla känslan jag har just nu. Känslan när man börjar bli ganska sliten och ligger på gränsen för vad kroppen tål. När inte ens de här båda lådorna med gels hade hjälpt att lyfta upp en:

Men det är helt enligt plan. Jag brukar inte köra så här tufft annars och gå mot sådan "slitenhet" men då jag inte befunnit mig i särskilt bra form sista halvåret så var detta mitt enda sätt att kanske få till en eventuell formtopp till New York. Innan har jag formtoppat på annat sätt och inte alls lika "medvetet" men då har oxå min lägstanivå legat lite högre än vad den gör nu.  

Det är otroligt vad kroppen kan prestera trots att den är trött. Men att hålla på så här som jag gjort de senaste veckorna innebär även en viss risk. Risken att du sliter ut dig helt eller skadar dig är ganska stor. Men jag vet att min kropp svarar bra på mängd, nästan bättre än på rena kvalitetspass och jag lyssnar på kroppen. Just nu säger den ok lite till men sen vill vi ta det lite lugnare Eva. 

Någon kanske undrar hur det går med min astma? Ja, det är bättre men inte helt bra. Och så mycket jag tappat det sista halvåret i kondis är lite sorgligt. Jag minns faktiskt inte när jag fick kämpa så för vissa farter som annars varit lätta, lätta. 

Innan jag visste varför det var så tungt så kämpade jag på. Sen när jag fick reda på varför så gav det mig en ganska stor knäck mentalt. Innan hade jag ju känt att jag var "dålig" och att jag fick kämpa på varje pass men sen när jag fick det svart-på-vitt så satte det sig även i skallen. Det blev ÄNNU tyngre. Hade jag gjort den där spirometrin innan Öloppet vet jag inte om jag hade pressat mig igenom det loppet med det resultatet. Så även om det nu egentligen är dags att göra en ny spirometri för att VERKLIGEN veta om jag blivit bättre så väntar jag till efter New York. Jag vill inte veta. Jag vill inte att ett eventuellt dåligt resultat drar ned mig igen och jag vill inte använda det som en ursäkt om det skulle gå dåligt. Min tro och vilja har ju helt klart i år visat att den är en minst lika stor del av min kapacitet som min fysiska kapacitet. Så jag kör på. Någon kanske skulle kalla det förnekelse och naivt, jag kallar det nog mer en slags överlevnadsinstinkt.  

Sista två veckorna innan loppet kommer inte innebära totalvila om nu någon trodde det. Jag aldrig svarat särskilt bra på totalvila. Jag blir slö då kroppen snabbt ställer om sig. Två dagars helvila innan ett lopp är en omöjlighet. Tidigare år har jag inte ens vilat dagen innan lopp men i år har jag kört helvila dagen innan och det har funkat bra. 

Efter loppet när jag återigen är hemma så kommer jag skriva ett väldigt personligt inlägg om just denna tiden innan loppet och alla tankar som fyllde mina dagar. Just nu befinner jag mig i min bubbla och vill ha den lite för mig själv och delar därför inte allt. Jag tror och hoppas ni förstår. Jag må skriva banala inlägg om vilka matchande skor jag ska ha men de tankar som uppfyller mig egentligen handlar om helt andra saker.