Runner´s high

När man känner ångest inför något så kan man ju alltid försöka distrahera sig med något annat. Som att försöka pimpa sina löparkläder, så som sin löparkjol:

                      

Tur att jag inte är sömmerska på heltid för det tog både lång tid OCH blev snett, även på tröjan tyvärr: 

                           

Och om inte det hjälper så kan man åka till postutlämningsställe och hämta sin gula bh: 

                            

Jag skriver det igen; Zensah´s sportbh:ar är mycket sköna! Nu har jag snart alla färger (ni märker att jag har ett samlarbehov: kjolar, skor, sport-bh:ar etc etc), hahaha. 

Ni kanske undrar varför jag hade ångest i måndagskväll? Jo, jag hade fått tips av en MYCKET kunnig person om ett mycket intressant dubbelpass. Dock så var jag ganska osäker på om jag skulle klara passet då jag ju känt mig ganska sliten, speciellt i helgen. 

Nästa fråga ni kanske ställer er är vem denna kunniga person är och även undrar vad det var för pass som kan frambringa ångest? Jo, det ska jag berätta. Personen heter Marcus Nilsson, aka MaraMackan. Av namnet kan ni som inte vet vem Marcus är nog lista ut att han inte direkt är någon duvunge när det kommer till maraton. Förutom att han är en mycket duktig löpare, coach och även författare (han har många fler strängar på sin lyra men detta inlägget kommer bli långt så let´s leave it at that) så är Marcus någon som jag lärt känna via nätet. Löparcyberspace är en liten ankdamm, både på gott och ont så klart. I detta fallet bara på gott. Han för bla svensk maratonstatistik på sin sajt Sapiens och brukar kunna tippa andras resultat nästan exakt på sekunden. 

Om vi går tillbaka till det här med att han är författare med bok två på gång så har jag länge, faktiskt innan jag visste helt vem han var, sett boktiteln fladdra förbi både här och var. Många gånger har jag tänkt att beställa den men så har det inte blivit av. Sen har tiden gått precis så där som med en vän man inte ringt på ett tag. Nästan så att det blir pinsamt om man skulle höra av sig. Jag VET att den är bra för en annan person som jag träffat i denna lilla ankdamm är Staffan, eller Mr 4:30 fart genom tillvaron och om det är någons omdöme som jag litar på så är det hans. Vi tycker lika om det mesta MEN faktiskt om det viktigaste: SKOR! Sen att Staffan ALDRIG kommer att komma upp i de samlingar som Imelda Marcus (ja, MaraMackan) och jag har är en annan femma. 

Boken heter i alla fall "Löpträning mitt i livet". Titeln har alltid tilltalat mig. Men så var det det där att jag inte hade boken och jag ville ju åt det där specialpasset (ni förstår tilltron jag har till en bok om jag tror att ett pass är det som avgör om det blir fiasko eller succe i New York). Så jag beställde den. Kruxet var bara det att den antagligen inte skulle hinna till mig innan sista chansen för det där specialpasset var förbi. Men Marcus var så snäll att han skickade passet till mig ändå. När jag väl hade fått det så började ångesten krypa på mig. Sen blev jag informerad om att passet bara var till dem som håller en hög träningsvolym. Man kan köra det två gånger men för mig handlade det ju nu bara om en gång. Ett pass när man börjar dra ned på de längre långpassen inför maran men ändå vill bibehålla volym utan att slita för mycket. Ett pass som körs exakt likadant morgon och kväll samma dag. 18 km x 2. Känn på den! 36 km! Först ca 7-8 km i vanlig distansfart för att sen avsluta med 10 km i marafart. Totalt 20 km i marafart. 

Jag körde ett liknande pass för två veckor sen; 10 km distansfart och sen 10 km i marafart (fast då gick det lite fortare än marafart). 

Så igår så gick jag upp tidigt bara för att se hur regnet öste ned och hur blåsten ven. Men vad härligt att ge sig ut på 18 km då, hahaha, kl 06:45!!! 

Men jag klarade det! Bara för att sen resten av dagen på jobbet fundera på hur jag skulle klara av att upprepa det där. Samma sträcka bara för att parametrarna skulle vara någorlunda lika. 

17:15 stack jag iväg. Tänkte i mitt stilla sinne för att lugna mig själv att det inte gjorde så mycket om det gick långsammare, det viktiga var att genomföra. 

Vid exakt 8 km så stannade jag klockan och nollställde den och började på marafartblocket. Benen hade fram tills dess känts högst "osäkra", dvs de var trötta men var ändå med på noterna. 

Nu började det mörkna och det fanns mycket hala löv på cykelbanan där jag sprang men jag brydde mig inte utan jag bara körde. Efter några kilometrar började det på nåt konstigt vänster att kännas lättare. Och efter ca 5 km så kändes det så lätt att det nästan kändes osannolikt. Hur f-n i helvete kan detta vara möjligt? Jag fylldes av en euforikänsla, benen kändes lätta, steget bara flöt och det kändes som om jag kunde fortsätta så här hur länge som helst. Bara en gång tidigare har jag känt denna känslan, för flera år sen på ett pass i skogen. En slag oövervinnlighet; även kallat Runner´s high. Det går inte att beskriva men när det händer vet man. Mitt i denna glädje och lycka så fick jag en klump i halsen och kände hur tårarna var på väg. Det blev så enormt känslosamt när jag tänkte och kände efter. Nästan alla pass det senaste halvåret har varit så tunga, så tunga så när det nu blev så lätt så blev det väldigt överväldigande. Jag fick nästan en religiös upplevelse; att good things happen to good people och att efter allt tungt så fick jag detta tillbaka, jag var verkligen värd det där ögonblicket efter allt slit och all skit. 

När jag så sen kommit hem efter passet och benen kändes trötta så kände jag mig nöjd. Nöjdare än på mycket länge. 

Idag när jag kom hem så låg boken i brevlådan och när jag slog upp den och läste inskriptionen och signeringen så kom det en tår: 

                           

Tack snälla Mackan för boken som jag ska lusläsa och tack själv för att du inspirerar och delar med dig av din kunskap till så många! Jag ser framemot bok två. Lovar att beställa den DIREKT, nåt annat hade ju bara varit pinsamt.