Så är det då bara en vecka kvar till start. Tankar som kommer över mig är: har jag tränat tillräckligt, har jag valt rätt skor, hur ska jag kunna hålla mig frisk osv osv.
Jag kan ärligt säga att jag har gjort mitt bästa med träningen och sista veckan finns mer eller mindre inget mer jag kan göra för att optimera loppet mer än några kortare pass för att hålla igång benen och att äta och sova bra.
Som alltid när man närmar sig något man längtat efter så är det mycket blandade känslor. Det är lycka över att man ser målet men oxå ett visst vemod att något som följt en så länge nu inte kommer göra det. Lite som en bok man läst och när den är slut så uppkommer en viss tomhet över att inte kunna fortsätta läsa och följa de karaktärer som man lärt känna i boken. En långt planerad tävling blir ju som en följeslagare, en vän som finns där under alla pass och sen när loppet är över så säger man ju adjö. Det som man då får vårda är minnet. Minnet över alla träningspass på vägen och så klart crescendot som själva tävlingen är.
Detta loppet står som symbol för mycket för mig. Det var mitt drömlopp när jag bestämde mig för att kliva upp på maratondistansen, det var loppet som drev mig i de mörkaste av tider förra året, det är loppet i en av mina absoluta favoritstäder, det är loppet som står för min vinst över mig själv och presenten till mig själv för att jag aldrig ger upp.
Men Eva, du måste njuta, varför har du pressat dig så hårt det sista? Jo, för det är vad jag vill. Jag vill kunna njuta OCH prestera. Det här är MIN resa och jag gör den som JAG vill. Jag har satt tre olika mål (precis som det står om i Mackans bok faktiskt): Ett drömmål, ett realistiskt mål och ett "lägsta" mål.
Nästa söndag klockan 09:40 (New York time) så står startnummer 8669 där i Blue Wave 1:
Jag kan ärligt säga att jag har gjort mitt bästa med träningen och sista veckan finns mer eller mindre inget mer jag kan göra för att optimera loppet mer än några kortare pass för att hålla igång benen och att äta och sova bra.
Som alltid när man närmar sig något man längtat efter så är det mycket blandade känslor. Det är lycka över att man ser målet men oxå ett visst vemod att något som följt en så länge nu inte kommer göra det. Lite som en bok man läst och när den är slut så uppkommer en viss tomhet över att inte kunna fortsätta läsa och följa de karaktärer som man lärt känna i boken. En långt planerad tävling blir ju som en följeslagare, en vän som finns där under alla pass och sen när loppet är över så säger man ju adjö. Det som man då får vårda är minnet. Minnet över alla träningspass på vägen och så klart crescendot som själva tävlingen är.
Detta loppet står som symbol för mycket för mig. Det var mitt drömlopp när jag bestämde mig för att kliva upp på maratondistansen, det var loppet som drev mig i de mörkaste av tider förra året, det är loppet i en av mina absoluta favoritstäder, det är loppet som står för min vinst över mig själv och presenten till mig själv för att jag aldrig ger upp.
Men Eva, du måste njuta, varför har du pressat dig så hårt det sista? Jo, för det är vad jag vill. Jag vill kunna njuta OCH prestera. Det här är MIN resa och jag gör den som JAG vill. Jag har satt tre olika mål (precis som det står om i Mackans bok faktiskt): Ett drömmål, ett realistiskt mål och ett "lägsta" mål.
Nästa söndag klockan 09:40 (New York time) så står startnummer 8669 där i Blue Wave 1:
(bild lånad från internet)
Har inga vettigare ord på vägen än "heja heja!" Du är en inspiration! Stor kram och lycka till!
SvaraRaderaTack Caroline! KRAM!
RaderaNu håller jag tummarna stenhårt, Eva. För att du håller dig frisk och stark och för att du ska fixa ditt mål som du kämpat för. Och för att du ska ha roliga dagar i NY. Kör hårt, kära du!
SvaraRaderaTack snälla Tove! Counting down! :-D
RaderaMina före-mara-veckor har tidigare inneburit otrolig nervositet och oförmåga att fokusera på något annat, så var det inte senast 2012, då kände jag bara ett lugn att jag gjort precis allt jag kunnat i form av förberedelser och nervositeten och stressen ersattes av ett otroligt fokus!
SvaraRaderaDu vet att jag håller tummarna hårt för dig då jag följt hela resan via bloggen! Du kommer väl förberedd och nu hoppas jag bara att resan går bra, att hela vistelsen blir bra och att loppet utvecklar sig precis som du vill! Sikta högt och spring smart!!
Jag kommer ta lite löp-och bloggvila från mitten av den här veckan och över helgen eftersom vi ska åka bort på hemlig ort och fira min fru som fyller 40 år men vi kommer hem den 3/11 igen och du kan lite på att jag är med dig och "refreshar" resultatsidan under loppet!
Jag kan väl säga att det är blandade känslor nu och lite att känslorna lite är utanpå kroppen. Det räcker att jag ser en bild från målgången eller att jag läser om hur publiken lyfter dig fram så blir det så känslosamt att jag får tårar i ögonen.
RaderaTack för allt stöd och pepp Staffan - du kommer finnas med mig i tankarna. Tänkte på dig igår när jag bytte skosnören på mina Mizuno´s från turkosa till gula. Jag kommer bära de blågula färgerna med stolthet. Viktigt tycker jag. KRAM!
Otroligt vad snabb du är att svara på kommentarer :) Jag kan förstå att känslorna är all over the place...härligt att få vara med dig på distans och helt rätt att köra konsekvent blågult, jag gissar att det kommer uppskattas extra mycket av publiken!! Det skrivs ju om det på Jogg! Kram!
SvaraRaderaSpeedy Gonzales kallades jag av min förra kollegor ;-)
RaderaHar alla min mailkonton i telefonen, blir lättare då eller en mani som min man även kallar det ;-)
Ja, blågult blir det och vad jag förstår så står det en Sverigeklack när man kommer in på Manhattan - grymt!
Kör hårt! Jag kommer följa min inspirations källa over there!....Riktigt häftig att du kör på blågult!.....
SvaraRaderaLovar Hoffen! Klart det blir blågult! Å omatchande grått hår a la Pia Sundhage (men så har jag ju en damfotbollslandslagströja så helt fel ute ;-))
Radera