Tvivel?

Fyra veckor kvar var det igår. Till ING NYC Marathon. Jösses vad trötta ni redan nu börjar bli på mitt tjat, eller hur?

Well, läxan efter Stockholm Marathon var ju att bara springa långpass i skogen klarade min kropp utan problem fram till strax innan 30 km men sen sade skelettet (=höfterna) tack och goodbye, inte skulle funka som strategi inför New York varför jag det sista bara traglat asfalt. Något som mina vader inte gillar alls! Men vad göra? Jo, fortsätta med asfalten.

Som om det inte var nog att mina vader krånglar så har jag nu till slut fått inse att mina egendesignade gulblåa Adidas Adios 2 inte kommer att funka på maradistansen. Jag får ont i fötterna efter ca 15 km och då går de fetbort. Börjar nu bli lite desperat för nu vet jag inte alls vilka skor jag ska ha. I värsta fall får jag ta mitt sista par Adidas Adios 1 som funkade utan problem i Stockholm. Kruxet är bara att de är gröna och jag vill vara Sverige-matchad men ibland får man stå över design framför funktion.

En sko som fått revival det sista är mina två år gamla Brooks Pure Connect 1. Skon sitter som en handske och jag gillar stödet man får i hålfoten. Dock så är de LITE för små varför de aldrig riktigt blivit en favorit. Vet inte varför jag köpte de så små. I lördags ville jag i alla fall testa själva skon på ett längre pass. FULLT medveten om att de var för små. Efter halva passet kände jag att det började göra ont i tårna och när jag kom hem så såg en av skorna ut så här:

                            

Ja, det är blod som tagit sig igenom strumpan och ut i tyget. Jag hade blåsor och fick även en blånagel MEN jag är van. Nu har jag beställt en ny i en halv storlek större och faktiskt även en annan sko oxå. Lovar återkomma om detta. 

Efter passet som landade på 33 km med fyra insprängda fartblock i tänkt marafart så var jag ganska trött och sonen var snäll och gav mig ett glas vatten med två Resorb: 

                          

Jag har nu två veckor framför mig som ska vara ganska tuffa (förra landade på 95 km) för att sen börja trappa ned inför loppet. 

Någon påminner mig om att jag bara ska njuta av loppet och springa i lugn takt. Inte tänka på vad tiden blir. Någon annan säger att jag ska våga spänna bågen. Själv så vacklar jag från den ena dagen till den andra och tvivlar på min egna kapacitet men inser till slut att jag ändå kommer att spänna bågen. 

Förra året var jag i superform och hade både LL och en halvmara med nytt pers i bagaget när vi åkte till NYC, i år är annorlunda. Min astma har ställt till det för mig och jag har tappat i fart och kondis vs förra året. Årets lopp kommer bli jobbigare. Men jag inser att jag är nog ingen feelgoodlöpare när jag springer lopp, jag försöker alltid göra mitt bästa baserat på den dagens förutsättningar. Enda loppet i år som jag inte tog ut mig till fullo är Göteborgsvarvet (och Båstad Marathon men där var jag ju sällskap åt min syster) annars kan jag säga att alla andra lopp har jag pressat mig och spänt bågen. 

Det är med hatkärlek som jag nu pressar mig det sista. Vägen är lika viktigt som målet. Mina tvivel om min egna kapacitet kommer att utkristalliseras de närmaste veckorna. Då får jag en indikator på hur hårt jag vågar spänna bågen och även om det kommer att bli hårt så lovar jag att njuta.