Plötsligt händer det?

Först och främst vill jag gärna förtydliga lite:

Jag har inte slutat med all medicinering för min astma. Jag har återgått till de mediciner som jag hade innan hela apparaten drogs igång i augusti efter att jag visat ett värde på 62% på min spirometri. Nu dock mycket högre dos.

Jag tål inte långtidsverkande preparat mot astma, vilket så klart är synd men jag tänker inte testa fler av dessa preparat då jag så tydligt påvisar biverkningar bl.a. i form av en allergisk reaktion (sällsynt biverkning, kanske en på 1000 personer "drabbas" men så jag har ju alltid varit unik, hahaha).

Det finns generella riktlinjer hur man behandlar astma och idag finns många bra preparat som inte fanns när jag en gång i tiden fick min diagnos. Nu vet jag ännu mer om de mediciner och alternativ som finns. Tyvärr kan jag inte använda mig av vissa av dessa mediciner utan får köra på det som funkar för mig. För en annan person kanske det är precis tvärtom. Det viktiga i kråksången är att tidigare så såg jag alltid min astma som ett hinder och under en period i tonåren så var jag faktiskt befriad från skolidrotten. Jag spelade även tennis som jag lade ned pga min astma. Sen när jag började träna mer i vuxen ålder och utbildade mig till sjukgymnast så valde jag aktivt att inte se den som ett hinder utan mer som en motivation att fortsätta med det jag gör och att visa att det går att träna kondition på en ganska hög nivå trots astma.

För jag har under många år varit besvärsfri (ett tecken på att man är rätt medicinerad och rätt tränad) och det är först i år som det känts motigt. Men inte i form av att jag påvisat astmasymtom utan mer att det känts tungt och det förstår jag ju nu berott på en lägre kapacitet pga undermedicinering för min nya träningsnivå.

Jag har nu tilltro att jag kommer att komma tillbaka till samma nivå som jag haft innan, ca 75-80%. Denna korta sejouren med test av nya mediciner lägger jag nu bakom mig och ser framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att min kropp är stark. Jag säger det igen, ger man bara kroppen tid, bra verktyg, återhämtning och rätt förutsättningar så anpassar den sig.

Min högst egna teori om hur min kropp genom åren anpassat sig är: högre arbetspuls än de flesta och även ett högre blodvärde än de flesta. Dvs för att kunna syresätta mig när jag konditionstränar så har kroppen kompenserat min låga lungkapacitet genom högre arbetspuls och att öka antalet röda blodkroppar. Slutresultatet blir detsamma som hos någon som har en bättre lungkapacitet, dvs bra kondis.

Så igår så kände jag mig hoppfull och bestämde mig för att springa ett litet längre pass då jag faktiskt ganska omgående kände mig bättre efter den nya medicinjusteringen. Sagt och gjort. Två kilometer i jättelugn fart och sen lade jag mig i ett komforttempo. Ni vet ett sådant tempo där man känner att man kan hålla på hur länge som helst. Typ långpass-pratfart-tempo. Där man känner att man flåsar inte, man springer ekonomiskt och det bara flyter helt friktionsfritt. Eller som jag brukar kalla det: Effortless running.

Jag har inte haft ett sånt pass på länge men kände att det var dags för det. Kropp och själ kände sig redo.

Jag låter nedan bild tala för sig själv:

                            

När man springer en halvmara en tisdag på 1.43 på låg ansträngning då fattar man att nedförsbacken kommit. Tack kroppen, jag förstår nu att du bara behövde lite mer tid och lite annan medicin. Så.