Race report Risveden Terräng 2013

Risveden Terräng är ett av mina favoritlopp. Inte bara för att jag lyckats bra prestatonsmässigt där utan även för att det är ett relativt litet lopp som är jättebra arrangerat och för att banan är så utmanande.

När jag sprang 2011 så var det ganska prestigelöst och jag tog det mest med en klackspark och kanske var det därför som det gick så bra. Kan ju även berott på att det då inte var ett så känt lopp så att det inte var så många duktiga som sprang men det låtsas jag inte om, haha.

Förra året så kände jag en liten press då jag ju vunnit och fick nummer 1 på bröstet. Jag hade haft en sommar med en fotskada men jag hade ändå kunnat springa och jag hade sprungit mycket i terräng. Jag kom tvåa och kapade min tid med en halvminut.

I år så har jag haft så många olika fokus och tävlat i så många olika saker att det har varit svårt att känna att jag kunnat hålla ett fokus. Inför nästa år så kommer det bli annorlunda. Jag kommer inte ha lika många fokus och jag tror och hoppas att jag kommer att prestera ännu bättre.

Så när jag fick reda på att jag i år igen skulle få äran att springa med nummer 1 på bröstet så kändes det kul och så klart en ära men samtidigt en viss tyngd. Jag jobbade mycket för två år sen att lägga prestationspress åt sidan men ibland dras jag med ändå. Strax innan jag ställde mig på startlinjen blev jag intervjuad av speakern. Jag försökte faktiskt hålla mig undan och hängde sista halvtimmen vid Tines bil. Jag ville inte ha för mycket uppmärksamhet. För innerst inne visste jag att jag inte skulle kunna prestera på topp. Det kan man inte när man bara har 62%´s lungkapacitet. Även om jag känt sista veckan att det blivit bättre så har det inte varit bra.

När jag så ställer mig på startlinjen, alldeles för dåligt uppvärmd, helt mitt eget fel så klart, så hör jag hur någon säger: "Kolla en kändis!" Jag är inte någon kändis. Jag ser mig inte så. Jag ser mig själv som en 42-årig tjej som på äldre dar lyckats bli en duktig motionär och som skriver en liten blogg med en "underfundigt" namn.

Starten går och jag rycks med i det snabba tempot. Sub-4 fart. 2011 och 2012 var det ok. Men inte nu. Jag känner redan vid km tre att mina lungor inte är med och jag drar ned på farten. Kombinationen av dålig uppvärmning och min astma som inte är helt rätt medicinerad gör att jag flåsar och frustar mer än någonsin. Många springer om mig och några tar sig tid att hälsa och byta några ord. De flesta är förvånade över att det går så långsamt och undrar varför det är så tungt. Jag blir lite ledsen inombords. Jag vet själv också vad jag egentligen är god för och var min kapacitet ligger och det är inte kul alls.

Vid km 6 ca så kommer i alla fall LOFTET/VÄGGEN och jag går. Eller jag sliter mig uppför. Strax innan så har Jogg-Niklas passerat och peppande sagt: "Kom igen nu tar vi loftet!" Sorry Niklas att jag inte orkade haka på. Väl uppe så stannar jag och tar dricka. Här ligger jag nu fyra. Jag har redan här tankar om att kliva av, det är för tungt men tänker att nu när vi är i skogen så kanske det blir bättre. Det blir det inte. Jag kämpar vidare men blir hela tiden omsprungen. Skogen som är mitt paradunderlag, speciellt utför. Vid ca 8 km så trampar jag rejält snett med vänster fot men lyckas snabbt styra upp foten igen och fortsätter. Killen bakom som ser skriker: "Ajajajajaj! Hur gick det? Det där såg INTE bra ut!" Dock är jag van vid att trampa snett så jag fortsätter. Det är inte foten som hindrar mig från att stå på mera.

Det är torrt och fint och det är bara på några få ställen som det är lite lerigt. De har även lagt ut fler spångar som man kan springa på i år. Det är en fin bana och jag gillar den här formen av löpning men idag så är det så tungt, så tungt.

Så kommer vi då ut ur skogen, ut på ca 1 km på grus. Grus där gruset är stora stenar. Det är nästan jobbigare än att springa i skogen och den här biten av banan är den jag gillar sämst. Ut sista biten på asfalt och här är jag nu så trött att jag även här tänker tankar på att bryta. Nåt som dock lyckas distrahera mig är en kille som springer väldigt ojämnt och ryckigt. Han går om, han lägger sig framför mig, ökar när jag försöker gå om, osv. Till slut är jag så irriterad på honom att jag är på väg att säga: "Du är nog den mest ojämna löparen jag sett på flera år!" Men jag biter mig i tungan. Jag vet inte vad han kämpar med för han flåsar nästan lika mycket som jag.

Så ser jag kyrkan. Kör ett litet ryck förbi och ser ryggen på en kille jag känner, Jesper. Jag blir så glad att se honom för när man är så nära gränsen att bryta ger det en trygghet att se någon man känner. Jag går upp bredvid och säger: "Kom igen nu Jeppe!" Vem trodde jag att jag försökte lura när det egentligen var det jag ville att han skulle säga till mig. Men han fattar direkt och han blir min räddande ängel (nu kommer tårarna när jag skriver för jag är så tacksam för att han var där då...) för nu känner jag att det är för mycket och jag är så nära lipen. Mina lungor vill inte mer och jag har här så hög andning att det inte är bra alls. Hyperventilering är nära och då finns det risk för kollaps. Men Jesper peppar; säger till mig att hålla uppe bröstet så att jag kan andas, att jag har ett fint steg, att det inte är långt kvar, att vi inte tar några fångar nu. Ja, jag kommer inte ihåg allt. De sista 1,5-2 km DRAR han mig framåt med sina ord.

Sista lilla backen innan man kommer upp på upploppet/målsträckan och här VILLE jag bryta. Det kändes som om det var en omöjlighet de sista typ 300 metrarna. "Sänk farten!" säger Jesper och på nåt sätt traglar jag mig upp för backen. Nu ser jag målet, det är bara sista biten på gräs kvar. Jag hör hur några hejar på mig i publiken men jag är borta. Jesper är en sann gentleman och släpper förbi mig och låter mig gå i mål före honom. Jag passerar målmattorna och sen tar jag några steg för att sen slänga mig på marken. Jag vill inte mer nu. Nu hyperventilerar jag rejält. Jesper drar upp mig och säger att här kan du inte ligga du måste upp och andas. Stående försöker jag återhämta andan och jag står och lutar mig mot honom. Vi går vidare en bit och jag börjar känna att min andning börjar återhämta sig. Jag känner att det här var på gränsen för mig.

Väntar in Maria och Tine som båda gjort bra lopp. Maria vinner D35 och Tine går i mål på en mycket bra tid med tanke på att hon hade sjukdomskänning innan och även känning av sitt knä efter halva loppet.

En jättetrevlig tjej som läser min blogg kommer fram och hejar. KUL! Sorry att jag i mitt konstiga tillstånd inte kommer ihåg vad du hette - skriv gärna i kommentatorsfältet så att jag vet!

Jag träffar några killar som gjort Öloppet och som jag följer på Twitter och det tas några kort när vi alla känner oss någorlunda återhämtade på parkeringen.

Tycker lite synd om Tine som hela tiden lyckas bli förväxlad med Maria. Inte så konstigt egentligen då både Tine och Maria båda är långa och blonda och hänger med mig, hahaha.

Nedan följer två kort på dessa mina två bästisar. Ni får gissa vem som är vem.                                    

                               

                               

När jag kommer hem är jag rejält trött. Inte ont någonstans alls och idag känns det helt ok i kroppen. Dock vet jag inte hur jag ska göra med Lidingöloppet. Jag vill inte utsätta mig för samma sak igen som jag gjorde igår. Visst jag kan ju springa lugnt men att åka upp och jogga runt 30k känns så där och är ju inte gratis heller.

Idag är det bara sju veckor kvar till ING NYC Marathon. Tills dess måste det här med min astma vara löst. Ok, att man inte springer 42,2k på max och det är väl det som gör att jag ändå känner en förhoppning att det kommer att gå vägen (jag klarade ju Stockholm i juni). Men tryggast hade varit att känna 100%´s säkerhet på att kroppen är ok. Jag fortsätter att leva på hoppet.