Tacksamhet

Idag stod jag återigen på samma parkering som jag i slutet april var med Maria för att simma ute första gången för i år. Samma våtdräkt som nu är än mer för liten än den var då och samma röda Merrell-sandaler på fötterna. Enda skillnaden var löven som låg på marken:

                                 

Det har hänt mycket sen det där passet i april. När jag tänker efter så blir det nästan mental overload. 

När jag så helt ensam simmade tvärs över Sisjön för sista gången för i år så kände jag tacksamhet i hjärtat. Vissa saker blev mycket bättre än jag nånsin kunnat drömma om och de där sakerna som jag kanske egentligen inte trodde på hände verkligen på något helt nästan overkligt sätt. 

De känslor och bilder som etsat sig fast från de månader som gått sen det där passet i april beskrivs bäst med dessa två bilder:  

          

              Foto Bjarne Koning 

      Foto Anders Pihl 

Den första bilden visar hur jag koncentrerad lyssnar. Fokus. Det har jag aldrig under dessa månader tappat. Inte en enda gång har jag tappat fokus. 

Den andra bilden visar hur jag kämpar. I en jobbig uppförsbacke. Men hur jag ändå på något sätt kommer fram. Bilden är tagen från Lerum Vildmark där jag lyckades komma trea i damklassen på den korta banan. Tänk er att träna VARJE pass i uppförsbacke. 

När jag tänker efter så inser jag att jag fanimig är som en j-vla evighetsmaskin. Jag känner mig tacksam över att jag förutom en stark kropp även har ett starkt psyke. Never. Ever. Give up. Det sista som överger människan är hoppet. Och jag har levt på hoppet. Hoppet att det vänder. 

Förra veckan sprang jag 10 km för att testa min nya medicinering. Det gick ok. Nu har jag tagit nya mediciner i en vecka så igår behövde jag testa igen. Det blev 5 km på 20:48 (snitt 4:10 min/km). Det passet gav mig ljuset i tunneln, blicken att se att jag snart är uppe på toppen av den här långa backen och att jag kanske snart kan få lite nedförsbacke. 

Never. Ever. Give up. Nunquam redono.