Throwback Thursday - Risveden Terräng!

Hittade den här länken till startlistan till Risveden terräng på lördag - hahaha.
Ok, förra året sprang jag förvisso med nummer 1 på bröstet oxå men då var jag i väldigt bra form. Vart jag står nu känns högst osäkert med tanke på min astma.

Jag kommer aldrig glömma första gången 2011 då jag blivit ditlurad av bästa Krister och Niklas från Jogg. De visste ju att jag gillade att springa i skogen men inte var jag förberedd på hur loppet skulle vara.

Nu så här två år senare så kan jag väl erkänna att uppladdningen kanske inte var den mest optimala, jag tog det nog mest som ett skämt det där loppet. Fredagen var vår bröllopsdag och det dracks en del champagne. De som känner mig väl vet nog hur det gick till den där fredagen. Så jag började lördagsmorgonen med att dricka Resorb. Sen åkte vi till Sjövik. När jag så klev ur bilen vid Sjöviks IP i min rosarutiga kjol, rosa kompressionsstrumpor och matchande rosa Icebugs så stirrade en del och undrade nog vad jag var för city-chick.

Efter att ha hämtat min nummerlapp satte jag mig i bilen igen. Spillde kaffe på mitt randiga tävlingslinne och blev väl inte så besviken över det då jag fick ta den rosa Nike-tröjan istället som det stod "Fast" på.

Åsså gick i alla fall startskottet och det enda jag visste var att första sträckan inte var terräng och att det var bra att stå på där. Sagt och gjort även om jag kände mig lite lätt illamående. Sen kom den där j-vla backen, eller LOFTET/VÄGGEN som den heter. Jag trodde att det var ett skämt. Man fick lixom DRA sig uppför via rötter. När jag så kom upp på toppen hade jag nästan kramp i vaderna, hahaha. Vad är det här för lopp?
Därefter brant nedför och jag gick här om en ung tjej. Strax därefter hörde jag när en funktionär med walkie-talkie rapporterade i sin walkietalkie: "Här kommer nummer 94, första dam!" Va? Är det sant? Jag vågade inte se mig om efter tjejen som jag passerat strax innan utan jag stod på så gott jag kunde.

Det var lera, det var stenar, det var rötter, det var spångar - alltså jag kommer inte ihåg allt mer än att jag flera gånger trodde att jag skulle stå på näsan och slå ut mina tänder. Jag minns en djup gyttjepöl där jag nästan fastnade med foten/skon och fick snabbt dra loss mig. Loppet från hell tänkte jag och till slut så kändes det så overkligt att jag bara började skratta. Vad f-n var det jag höll på med?

Sen helt plötsligt kom man ur skogen och det blev grus, asfalt och jag såg en kyrka som jag sett i början av loppet och så avslutningsvis en backe med gräs innan upploppet. Jag minns så väl att sonen stod där i backen med sin kompis och även om jag inte minns vad han sa så såg jag att han blev så glad när han såg mig och fattade att jag skulle vinna. Efter loppet minns jag att han sa: "Äntligen fick du en pokal Mamma!"

Backen upp mot upploppet/målsträckan och det kändes så overkligt att jag skulle vinna. Än mer overkligt blev det när en kille med krans kom emot mig! Jag blev nästan rädd!

Inombords skrattade jag. Hur många var det som sett den där city-chicken innan loppet och trott att hon skulle vinna? På äkta tennismanér (ja jag är gammal tennisspelare) så pussade jag pokalen.

Jag kommer alltid att minnas den där dagen och de olika känslor som kom och gick innan, under och efter loppet.

Här följer bild och filmkavalkad: