torsdag 15 november 2012

Varför så hungrig?

Alltså kan någon förklara för mig varför man blir så hungrig av att simma? Jag kan springa långpass och låta det gå ett bra tag efter innan jag ens börjar tänka på mat men när jag simmat så blir jag ett monster som måste äta DIREKT efteråt och typ VADSOMHELST och MYCKET...

Att man blir extremt kissnödig är ju en fysiologisk process, som jag fått berättat av en god vän som är läkare, beror på att när kroppen kyls ned, i kombination med trycket från vattnet, gör så att ens blodvolym omfördelas så att det merparten hamnar i bålen där våra "vitala" organ finns och då "missuppfattar" kroppen det med att det finns ett överskott som den måste bli av med för att inte överbelasta hjärtat och således skickas signaler att man behöver kissa.

Men det där med att man blir extremt hungrig har jag dock inte fått lika fint fysiologiskt förklarat. ELLER så är det helt enkelt så att jag vant kroppen vid löpning under flera års tid så att det går åt så lite energi att springa och att det är därför som jag inte blir hungrig lika fort. Nu när jag håller på och tragglar crawlteknik så tror jag ju inte att det kostar lite i energi om man säger så...kan kanske vara så, vad tror ni?

Annars fick jag i badhuset idag en kommentar från en kvinna som undrade vad jag gjort på mina vader. Hahaha, hon godtog inte riktigt min förklaring om att det var självåsamkade märken pga tortyrakupressur. "Men varför gör du det om det gör ont?", undrade hon.  "För att jag inte vill ha ont på sikt!", svarade jag. Tror dock inte att hon förstod vad jag menade. Gör ni? Här ett litet suddigt bildbevis:

4 kommentarer:

  1. Hej! Av någon anledning funkar det inte för mig att skriva in en kommentar till inlägget om klockan. Däremot verkar det gå bra här, så jag hoppas det är okej.

    Min motivation till att springa är superenkel: Det botar mina ångestattacker. Jag lever ett helt lyckligt och normalt liv som i stort sett bara störs av just denna ångest som då och då kommer smygande och slår ut mig några dagar till det plötsligt vänder och jag mår helt bra igen. Det hjälper inte med medicin och jag har inte lyckats kommit på några traumatiska barndomsminnen hur mycket jag än har försökt.

    I somras började jag springa så smått för att få upp kondisen, klarade knappt mer än en kilometer. Men ju bättre jag blev, desto mer upptäckte jag endorfinerna... Och i ren desperation testade jag att springa en gång när jag började må dåligt - och fick uppleva det fantastiska att ångesten hävdes! När jag kom hem igen var jag till och med glad! Sedan dess har jag testat fler gånger och fått samma resultat. Och detta är något jag önskar att jag kunde ropa ut till alla som har liknande problem. Kanske når jag någon genom den här kommentaren.

    Som du förstår behöver jag inte klockan främst för att få motivation, men nog skulle den göra mycket för att det ska bli roligare att hålla igång nu när vintern närmar sig och jag för första gången ska springa mig igenom denna eländiga årstid!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mia!

      Jättestort tack för att du delade med dig av din berättelse och underbart att du hittat löpningen! Jag meddelar vinnaren senare idag. Det blir svårt det här...

      /Eva

      Radera
  2. Mat!! Jag sitter och tänker på kinesmat just nu. Simmade igår. Slukar shake och ntter efteråt. Ikväll blir det taco-frossa och löp. Vaderna? Ser verkligen ut som att du ger dom en omgång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Någon sa att ämnesomsättningen går upp när man blir nedkyld. Dvs det krävs mer energi att hålla kroppen varm och det är därför man blir så hungrig.
      Well, det går framåt med både sim och vader!
      Lycka till med Tacos och Löp ikväll :-)

      Radera