Ett val

Igår kväll så hade halsontet försvunnit så jag bestämde mig för en rask promenad. Och nej, jag reggar inte promenad som träning ;-)

Med Coldplay dundrande i mina öron så kände jag mig stark även om de flesta av deras låtar faktiskt är ganska ledsamma om man lyssnar på texterna. Kanske är det det som tilltalar mig hos dem. Att man när man är som svagast faktiskt även kan känna sig som starkast.

Mycket här i livet handlar om val. Svåra val men även lätta. Igår gjorde jag ett val. I slutet av "promenaden" så kände jag mig stark (speciellt efter att ha lyssnat på "Fix you") och mitt i gångsteget så tog jag några löpsteg. Jag gjorde det för att det kändes rätt och för att jag ville. Ca 300 meter sprang jag i mycket långsam takt innan jag började gå igen. Jag upprepade detta några gånger och det kändes bra. Eller ja, helt bra kändes det ju inte men en stor skillnad jämfört med för bara 10 dagar sen. Det kändes men inte så mycket att det kändes ogenomförbart. Det var som om min kropp sa att det var dags. För jag är inte en förespråkare av vila när man är skadad. Jag alternativtränar direkt och när man är tillräckligt stark tycker jag att man bör börja belasta igen. Upptill smärtgräns och GENOMTÄNKT. Vara uppmärksam på hur det känns DIREKT efter men även DAGEN EFTER.

Imorse kändes det bra. Mycket bra. Så bra att jag bestämde mig för att testa löpbandet på lunchen. 5 minuter gång varvat med 5 minuter löpning i långsam hastighet.

Det gick. Det kändes men det gick. Jag gick inte över smärtgränsen och nu efteråt känns det precis som innan. Med detta menar jag inte att foten är ok men den är redo för att påbörja löpningen igen, sakta sakta och ett steg i taget.

Några kanske skulle kalla mig dum och att det är för tidigt men det bryr jag mig inte om. Det är min kropp,  mina principer och mitt val. Jag skulle aldrig utsätta mig själv för fara eller göra något som skulle förvärra en skada. Jag anser mig själv kunna så pass mycket att mina beslut grundar sig på kunskap om hur kroppen fungerar i kombination med hur MIN kropp fungerar.

För jag orkar inte längre vara den som det är synd om och den som varit med om så tråkiga saker att man börjar gråta när man hör om dem och lägger till kommentaren: Livet är orättvist. Jag vill ta ett steg framåt. Jag vill lämna tråkiga saker bakom mig. Jag vill vara Eva igen. Ni vet den där personen som älskar champagne och deg. Helst dock inte i kombination ;-)

Jag gör ett val. Jag går vidare. Jag ska nu rehabba min fot men även min själ. Jag gör ett val. Med detta sagt så menar jag inte att jag glömmer men nu väljer jag att gå vidare. Med viljans kraft kan man uppnå mycket.