Torsdagen den 8 mars i år körde jag ett fartpass på bandet och i slutet av passet var jag ouppmärksam och trampade snett med högerfoten. Skadad stortåsena blev resultatet som sen ledde till plantarfasciit då just denna senan fäster in i den senplattan.
Jag rehabbade till Varvet och trodde jag var ok bara för att ca 2 km in i loppet dra upp skadan igen. Ny rehab för att kunna klara att springa ING NYC Marathon.
Många mil i skogen blev det och jag lyckades slå nytt pb på LL i slutet september och även på en halvmara helgen direkt efter.
Allt kändes bra förutom att jag började bli väldigt spänd i vaderna pga asfaltsträningen som jag nu börjat med igen. Visst att jag kontinuerligt behandlat mina vader under tiden med plantarfasciit men den här spändheten var resultat av att jag vant mig av med hårda asfalten.
Så kom vi alla fall iväg till New York. Mitt sista pass innan vår avresa fick jag kramp i höger vaden och fick avbryta och var livrädd att min maradebut skulle ställas in. Nu vet vi att den inte ställdes in pga detta utan pga en viss storm.
Efter det beskedet som tog luften ur mig lite så sprang jag bara ETT pass i New York. En lätt morgonjogg på ca 60 minuter och sen när vi kom hem ett åh-pass och sen ett kort och snabbt pass innan jag skulle iväg på bokklubb.
Dagen efter, fredagen den 9/11, körde jag ett simpass på Valhallabadet där jag kände mig som en delfin. På väg till duschen efter avslutat pass så händer det igen. Ett kort ögonblick av oaktsamhet och min fot viker sig IGEN! Denna gången inte på ett löpband utan på ett halt kaklat golv.
Jag förstår att skadorna hänger ihop. Min högra fot är min svaga punkt och när jag är trött, antingen i slutet av ett pass eller EFTER ett pass, så tar min klumpighet över och jag har ingen kontroll.
Nu har det gått två veckor sen jag sprang sist (wetvestlöpning räknas inte som riktig löpning) och i veckan var jag hos den naprapat som hjälpte mig en del med min fot sist. Jag fick bekräftat det jag redan misstänkt. Det är inte bara en vanlig stukning med skadade ledband utan även en nervskada och en sena som blivit utsträckt. Suck.
Senskador är svåra att läka då det måste till ett visst flöde i senan för att stimulera läkningen då senan har mindre blodkärl vs tex en muskel. Vilar du helt blir du stel och den får inget flöde vilket då motverkar läkningen MEN tränar du för hårt blir den överansträngd och du står på ruta noll igen. En svår balansgång. Som jag kan efter skadan i början av året. Repris igen.
Jag vet vad jag ska göra och INTE göra, men igår kunde jag inte låta bli att testa foten i alla fall på löpbandet. Jag ville veta var jag står och jag ville ha en referens för att kunna jämföra längre fram. Jag sprang 20 sekunder, det räckte för att veta. Foten har ingen styrsel alls och viker sig då den är så instabil FÖRUTOM att det gör ont då.
Nu vet jag och jag vet vad jag måste göra. Surt, surt och orättvist.
Mina nya rosa Adios fick agera matchmaker till min rosa tröja på gymmet istället för att flyga fram över löpbandet...än är 2012 års helvete inte över för mig...
Jag rehabbade till Varvet och trodde jag var ok bara för att ca 2 km in i loppet dra upp skadan igen. Ny rehab för att kunna klara att springa ING NYC Marathon.
Många mil i skogen blev det och jag lyckades slå nytt pb på LL i slutet september och även på en halvmara helgen direkt efter.
Allt kändes bra förutom att jag började bli väldigt spänd i vaderna pga asfaltsträningen som jag nu börjat med igen. Visst att jag kontinuerligt behandlat mina vader under tiden med plantarfasciit men den här spändheten var resultat av att jag vant mig av med hårda asfalten.
Så kom vi alla fall iväg till New York. Mitt sista pass innan vår avresa fick jag kramp i höger vaden och fick avbryta och var livrädd att min maradebut skulle ställas in. Nu vet vi att den inte ställdes in pga detta utan pga en viss storm.
Efter det beskedet som tog luften ur mig lite så sprang jag bara ETT pass i New York. En lätt morgonjogg på ca 60 minuter och sen när vi kom hem ett åh-pass och sen ett kort och snabbt pass innan jag skulle iväg på bokklubb.
Dagen efter, fredagen den 9/11, körde jag ett simpass på Valhallabadet där jag kände mig som en delfin. På väg till duschen efter avslutat pass så händer det igen. Ett kort ögonblick av oaktsamhet och min fot viker sig IGEN! Denna gången inte på ett löpband utan på ett halt kaklat golv.
Jag förstår att skadorna hänger ihop. Min högra fot är min svaga punkt och när jag är trött, antingen i slutet av ett pass eller EFTER ett pass, så tar min klumpighet över och jag har ingen kontroll.
Nu har det gått två veckor sen jag sprang sist (wetvestlöpning räknas inte som riktig löpning) och i veckan var jag hos den naprapat som hjälpte mig en del med min fot sist. Jag fick bekräftat det jag redan misstänkt. Det är inte bara en vanlig stukning med skadade ledband utan även en nervskada och en sena som blivit utsträckt. Suck.
Senskador är svåra att läka då det måste till ett visst flöde i senan för att stimulera läkningen då senan har mindre blodkärl vs tex en muskel. Vilar du helt blir du stel och den får inget flöde vilket då motverkar läkningen MEN tränar du för hårt blir den överansträngd och du står på ruta noll igen. En svår balansgång. Som jag kan efter skadan i början av året. Repris igen.
Jag vet vad jag ska göra och INTE göra, men igår kunde jag inte låta bli att testa foten i alla fall på löpbandet. Jag ville veta var jag står och jag ville ha en referens för att kunna jämföra längre fram. Jag sprang 20 sekunder, det räckte för att veta. Foten har ingen styrsel alls och viker sig då den är så instabil FÖRUTOM att det gör ont då.
Nu vet jag och jag vet vad jag måste göra. Surt, surt och orättvist.
Mina nya rosa Adios fick agera matchmaker till min rosa tröja på gymmet istället för att flyga fram över löpbandet...än är 2012 års helvete inte över för mig...
Ajaj, hoppas på snabbt återhämtande!
SvaraRaderaHoppas jag med! Jag kämpar på!
RaderaMen så segt Eva! Vilken utdragen historia. Tur att du vet hur du ska komma tillbaka i alla fall för det är ju ett projekt i sig, alltså att bara ta reda på det och hitta sin väg. Och jag har i alla fall insett att man inte tappar så mycket som man tror på löpvilan (men det vet du ju redan med ditt LL- och halvmarathonkvitto. Så: Heja dig, kämpa på! Snart är du och Adiosen i löpspåret igen.
SvaraRaderaJa, det kan man lugnt säga. I år har verkligen varit ett lågvattenmärke på alla plan i mitt liv men jag hoppas på att 2013 blir raka motsatsen :-)
RaderaNej, man tappar inte så mycket som man tror, åtminstonde inte om man hållit på i några år som du och jag gjort. Annat hade det varit om man varit komplett nybörjare :-P
Jobbigt bara att inte kunna springa, det kunde jag ju sist i alla fall. Well, jag får öva på chinsen ;-)
Men så himla tråkigt :( styrkekram!
SvaraRaderaTack Andréa <3
Raderasnacka om ett prövningarnas år! verkligen tråkigt och fullt förståeligt att sinnet blir lite mörkt. :-/
SvaraRaderasnygg gymoutfit iaf, nu får du vässa dina gymskills ett tag..
Ja, verkligen ett prövningarnas år S!
RaderaVissa dagar är det verkligen tungt och motivationen ligger på lägsta nivå.
Vill nu bara att det här året ska vara över att min fot ska bli bra och att jag bara kan få glida lite.
Mitt i allt fotelände måste jag ändå skicka lite pepp och skriva att jag imponeras av dig som ändå alternativtränar en massa med gym och simning när nu foten inte är springbar. Jag vet hur jag själv fungerar, kan jag inte springa av någon anledning brukar det inte bli något tränat överhuvudtaget, jag är nog sämst av alla på detta med alternativträning/styrka!
SvaraRaderaTack Staffan! Utan träning skulle jag inte klara mig och inte min kropp heller. Jag har två instabila kotor i ländryggen efter min graviditet och förlossning och hade mycket ont i ryggen innan jag kom igång på riktigt med min träning. När jag "fuskar" så känner jag hur det kommer "krypande" direkt varför det motiverar mig att fortsätta. Sen kommer alltid löpningen vara nummer ett för mig. Just nu är jag så sugen på att springa så att det nästan gör ont. Jag begär inte fart eller långt utan hade nöjt mig med ett kort lugnt pass i skogen men det får vänta. Foten är inte redo för det. Under tiden tränar jag annat så att jag kanske nästa år kan få gå i mål på Öloppet och kanske även nå en pallplats i damklassen :-)
Radera