Till Harry

Det blir ingen årskrönika om 2011 här på bloggen. Tycker att jag redan skrivit tillräckligt om de 3800 kilometrar som jag sprang. Med detta skrivet menar jag inte att jag inte reflekterat över 2011 utan mer att jag redan har skrivit det jag vill skriva.

Idag väljer jag därför att se tillbaka ur ett annat perspektiv och kanske lite längre tillbaka än ett bara ett år; i år blir nämligen sonen 10 år. För exakt 10 år sen gick jag där med den stora magen och visste inte riktigt hur livet som förälder skulle bli. Inte visste jag att jag redan på hans första levnadsdag skulle få känna på den hemska känsla av att döden nästan knackade på. Än mindre visste jag att jag skulle hamna i en personlig livskris som skulle ta lång tid att ta sig ur.

Vissa saker glömmer man fort och vissa händelser sätter spår för livet. Att vara stark är att våga visa sig svag och att våga be om hjälp är inte farligt. Jag gjorde många fel men oxå många rätt. Den svåraste rollen var den att bli förälder och mamma och det tog lång tid innan jag fattade att jag faktiskt var en mamma och förälder.

För mig blev löpningen en oas där jag kunde andas, komma bort och ladda batterierna och utan den hade jag nog inte "klarat mig". När någon tyckte att jag skulle dra ner på träningen för att jag verkade trött så skrek jag rakt ut: NEJ! Ta inte bort det som ger mig energi, DÅ blir jag trött!

Som de säger så är det alltid mörkast precis innan det ljusnar och jag tog mig ur den djupaste svackan i mitt liv som mer eller mindre började för 10 år sen och ut kom en annan Eva. Inte bättre eller sämre, utan annorlunda. Jag såg ljuset och det vände och jag lovade mig själv att aldrig låta mig själv må så dåligt igen utan att be om hjälp.

Och jag lovade mig själv att ALDRIG överge någon av mina vänner som befinner sig i "skuggans dal". För jag blev delvis övergiven själv. En del berodde nog på mig själv pga att jag låtsades att allt var bra men vissa personer gjorde mig enormt besvikna men jag har idag förlåtit dem. Så mitt råd om någon mår dåligt: Visa att du finns! Träng dig på! Visa att du bryr dig! Låt dig inte skrämmas av det "mörka"!

Tillbaks till sonen då; han som till stor del är så lik mig. Jo, han är bäst. Precis som vilken förälder som helst så tycker man så. Det jag är mest stolt över är att han är stark, självständig och alltid positiv och bryr sig så mycket om sina kompisar. Jag vet att jag trots att jag mådde så dåligt även lyckades ta mig samman till den grad att han klarade sig och dessutom klarade sig bra.

Det enda som alltid kommer att göra ont i mig är att han aldrig träffade min farmor; de hade älskat varandra så mycket. Fast innerst inne vet jag att hon vakar över honom; han som har samma namn som hennes make och min farfar.

Så Harry; låt 2012 bli ett enormt bra 10-års jublieumsår för oss! Jag älskar dig!

"Children are the living messages we send to a time we will not see" - John W. Whitehead 


"Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up" - Pablo Picasso