Kropp och själ hör ihop och när den ena parten mår dåligt kan det ge sig uttryck i den andra.
Jag fick mig en verklig funderare efter igår men kan väl säga att den nedåtgående spiralen började redan förra veckan. Jag tänker inte gå in i detalj på vissa saker, det är för privat, men jag kan ju erkänna att min egna prestationsångest och mina höga krav på mig själv är en del i det hela. Och ja, jag vet att det inte är bra och jag vet att det inte heller är bra att jag engagerar mig i lite för mycket saker, men sån är jag. Det är således flera faktorer som gjorde att gårdagens pass avbröts mitt i.
Så nog med krav ett tag, bland annat på löpningen, jag vill inte stressa kroppen när den så klart säger ifrån fast det egentligen kanske inte är en fysisk trötthet utan mer en kombination av annat.
Så idag sprang jag en känd slinga UTAN klocka och när jag kände att det var jobbigt saktade jag ner farten. Rundan idag kändes bättre än igår och är kanske ett steg på vägen. För det är bara en månad kvar till Göteborgsvarvet och det är ju mitt stora mål och jag vill att känslan av inte ens vilja stå på startlinjen ska försvinna. Men jag vet inte, kanske den inte gör det. Idag när jag sprang poppade det faktiskt upp flera gånger i huvudet tankar om att ALDRIG mer tävla, utan bara springa så där skönt i skogen. Att titta på startbeviset som kom i brevlådan igår som annars brukar vara en glädje var inget kul alls och jag har inte ens tagit bort plasten runt tidningen och startbeviset.
Mitt inlägg kanske blir lite snurrigt och kanske svårt att förstå men jag kan inte förklara bättre.
Imon lite mer feelgood löpning och så tar jag en dag i taget och får se.
Nää'då, jag fattar och förundras över våra likheter. Vad är oddsen liksom?
SvaraRaderaNjä, fesa runt och påska dig lite och var så glad över att din _mage_ inte är den som sätter stopp när det blir för mycket. Jag syftar på mina egna "Kustjägarpass" i vintras. Huvudet ba' "Nu ska vi ut och springa, så är'e bara", varpå magen sa "Ja spring du men jag tänker bajsa mitt i passet och jag skiter i vart du då befinner dig. Skall vi tävla om hur långt du hinner/kommer?".
Du kommer igen Eva, det är jag säker på ;-)
*Delar mina skorpor med dig (godis/chips/snask är slut)*
:-D
Jessica: Tack för att du delar med dig - och tyvärr kanske man lyssnar lite för sent på vissa signaler och åker därmed rätt in i kaklet.
SvaraRaderaTack för skorpan! :-D
Gott att du har vett att bromsa, även om det kanske var i senaste laget.
SvaraRaderaSjälv tog jag en månads löpledigt i november och även om du inte behöver pausa så länge så var det riktigt nyttigt för mig.
Ner som en pannkaka - upp som en sol. Det funkar också!!
Samir: Ja, visst är det så.
SvaraRaderaDet finns så mycket i livet som påverkar en och denna gången är det "psyket" som inte orkar och det tar sig uttryck "kroppsligt".
Press är väl bra på ett sätt men ibland inte. Och det är aldrig omgivningen utan jag själv som är "värsta" boven.
Jag kommer igen, absolut, och förhoppnings starkare :-)
Det där låter inget trevligt... se till att ta hand om dig!! Våga lyssna på kroppen och tagga ned. Du verkar ju vara en väldigt aktiv person men du kanske har för många bollar på gång samtidigt...? Hur som helst, jag skickar ett gäng styrkekramar och hoppas du hittar tillbaks till gnistan igen!!!
SvaraRaderaPetra: Tack för din omtanke och visst ska man lyssna på kroppen. Ja, ibland är det inte så bra att ha för många bollar i luften och att hela tiden kunna fokusera mentalt orkar man nog inte. Känns väl lite som om att ju närmare mina mål jag kommer så tappar jag gnistan när de precis är inom räckhåll. Lite konstigt men kan ju bero på att när man är nära så släpper kropp pch psyke "allt" efter en lång period av fokusering.
SvaraRaderaÄr säker på att jag kommer hitta gnistan igen jag behöver bara lägga pressen på hyllan lite.