Morgonpass i dimma...

Klockan 06.20 ringde klockan och jag fick TVINGA mig själv att gå upp för att köra ett morgonpass...
Ute var det efter några dagars plusgrader nu åter några minus men dimman låg som en gröt över "bygden". Det tunna, tunna lagret av is som blivit var väldigt halt men inte så att jag höll på "dratta på ändan" direkt då mina morgonpass ju går i SNIGELFART!

Jag sprang där i min reflexväst och tyckte hela tiden att det lät som om någon låg bakom mig. Blev nästan lite rädd ett tag och vände mig om flera gånger. Till sist fattade jag att det var friktionen när jag pendlade med armarna mot västen som gjorde det "konstiga ljudet"...

Snart började magen kurra REJÄLT och brukar göra så resten av dagen. Det blir alltid så när jag kör morgonpass. Känns nästan som om jag inte hinner ikapp med maten de dagar jag morgontränar.

"Värst" var nog förra året i februari då vi skulle på en bal och jag veckan innan hade lagt in tre morgonpass för att den veckan kunna få till min träning. När jag så på lördagen skulle ta på mig min fina balklänning så var den FÖR STOR!!! Morgonträning i all ära men för mig blev det lite väl mycket förbränning och jag fick med hjälp av maken HÄFTA i sidorna så att klänningen inte skulle trilla ner och visa ALLT...

Jag tränar på morgonen pga olika anledningar men har aldrig gillat det. Främsta anledningarna att jag tränar då är:

1.Tidbrist under dagen/kvällen som gör att enda "luckan"/alternativet är på morgonen
2. Att det ökar ens fettförbränning och då är inte mitt syfte att gå ner i vikt utan att träna kroppen att jobba med fett som bränsle (detta då mina glykogendepåer tar slut VÄLDIGT fort, inga 90 minuter här inte, snarare 70 minuter om jag har tur)
3. Bulkpass med låg hastighet (=återhämtning) för jag kan INTE springa fort på morgonen

Känner väl att morgonpass och löpbandspass hamnar under samma kategori: tråkiga men jag gör dem ändå eftersom DISCIPLIN är mitt mellannamn ;-)

Äh, nu måste jag sluta skriva och kolla om jag har någonting att äta i mina skrivbordslådor!