Tjejmilsförbannelsen?

Känner mig riktigt låg idag. Både mentalt och i kroppen.
Försöker tänka positivt och tro att jag är frisk till på söndag.

Många tankar snurrar runt i mitt huvud? Hur mycket tappar jag? Kommer jag orka?

Börjar fundera i tankar som att det vilar en förbannelse över Tjejmilen och för mig att kunna prestera på detta lopp. I år skulle bli tredje gången gillt lixom.
Första gången var jag förkyld veckan innan (känns det igen denna veckan? Typ!)som gjorde att jag trots 150 (!) i puls i starten, STÅENDE STILL, ändå startade. Vid 4 km fick jag spränghuvudvärk och klockan larmade om att jag var nära MAXPULS; kollade klockan och den visade 205 (!) - OK, kanske en felmätning men huvudvärken kände jag och att pulsen var alldeles för hög, det kände jag med och började således gå...Joggade och gick om vartannat och kom i mål på strax under 50 minuter.
Under andra försöket, som var förra året, infann sig min augustitrötthet och jag fick kämpa, kämpa för att komma i mål på strax under 44 minuter. Målet var då 42 minuter och jag visste att jag egentligen hade kapacitet för det.

Målet i år har varit sub41 minuter. Inte sub40, där är jag inte riktigt än.
Ligger nu i soffan och skriver och försöker vända detta inlägg till något positivt, typ i stil med att det kommer fler lopp, det finns andra som har BETYDLIGT värre problem i sitt liv än att behöva skippa ett lopp. Vet att jag på söndag, om jag ställer mig på startlinjen, kommer att "Stick to the plan" och försöka mig på sub41 minuter och så får det bära eller brista.

Ska nu dricka mer äpplejuice, lägga ner huvudet på kudden i soffan och tänka positiva tankar och visualiera mig själv gå i mål på nytt pb. Tankens kraft ska visst vara enorm och kunna förflytta berg så kanske den kan förflytta mitt virus till månen eller nåt?