Lidingö Tjejlopp - lite mer detaljer (och shopping)

Flög upp på lördagen och tillbringade lördagkvällen i gott sällskap hos en familj vi känner. Det blev ett glas skumpa (frugan i familjen hade något mycket trevligt att fira) och ett STORT glas rött. Lite mat på det och sen diskussioner om ditten och datten gjorde att jag inte kom i säng förrän strax efter tolvsnåret.
Vaknade relativt tidigt (07.20) och låg kvar i sängen och läste ut bokklubbsboken som jag inte hunnit läsa på ett tag. Sen snabb dusch, frukost och t-banan ut till Ropsten. Och jag klarade mig utan att åka fel, hahaha.
Nummerlappshämtning på Lidingövallen och sen lite shopping (se nedan bla) :-)
Efter detta började jag "meka" med nummerlapp, chip och stuvade om bland mina kläder och tillhörigheter i mina många väskor och påsar. Lite mat och dryck och sen bort mot Grönsta Gärde för att lämna in mina saker.
Sprang ca 2,5 km uppvärmning i omgivningarna runt (mycket fina hus kan jag säga) och började nu bli REJÄLT nervös. Saknade familjen som brukar vara med och ta mina saker, peppa och heja på mig. Ett ögonblick kände jag mig så ensam trots alla människor att jag nästan började gråta...
Lämpade ca 20 minuter innan start av mina kläder och ställde mig i min startgrupp. Gjorde några ruscher i gräset och valde sen att köra uppvärmningen med Friskis.
Såg hur eliten kom och ställde sig längst fram. Anna von Schenk i svarta kompressionsstrumpor och Isabellah Andersson i pippi-gula nya Adidas skor (Adios?). Såg Meraf Bahta i sitt snygga polkagrislinne och förundrades återigen över hur smala ben hon har!
Så gick startskottet och det blev genast trångt när den stora gräspassagen gick ihop till en liten väg/stig. Kände hur långsamt det gick och hur frustrerad jag blev av att jag inte kunde komma fram och började bli orolig för min tid.
Första kilometern gick på 5:05 (!) och det var inte bra alls! Måste ju hålla ett snitt på 4:30 för att komma under 45 minuter som var dagens mål. Försökte "knö mig" så gott jag kunde men andra kilometern gick i ungefär samma tempo. Började nu bli irriterad och gjorde ALLT jag kunde för att komma förbi de som låg där men sprang betydligt långsammare än jag. Vid tre kilometer ca så lättade det äntligen och jag kunde hitta en bra rytm och hamnade i en liten grupp som låg i ungefär samma tempo. Tog många i uppförsbackarna och i min grupp låg det en ung tjej som hette Anna som många längs banan hejade på och en gång vid ca 3,5 km hörde jag hur någon ropade till henne (hon låg då precis framför mig) att hon låg som nummer 50. Underbart tänkte jag och kände att jag kanske skulle klara att klämma mig in bland de 50 bästa.
Pga trängseln i början så kan jag inte ge så mycket rapport om dessa kilometrar då jag mest ägnade min kraft åt att komma fram. Självklart var de svårsprunga, det är ju ett terränglopp, men jag kommer inte ihåg några specifika detaljer.
Kilometer 3-4 sprang vi längs vattnet och jag KUNDE faktiskt tänka att här var det ju vackert i alla fall ca 3 sekunder innan jag "kom tillbaka" till att jag faktiskt sprang ett lopp och då kanske naturupplevelsen inte är det viktiga...
Vid 4 km började jag få lite ångest då jag visste att vi började närma oss Aborrbacken. Och så kom då skylten: "Välkommen till Aborrbacken" - jag skrattade faktiskt lite inombords när jag såg den. Bestämde mig för att NEJ jag ska INTE gå och masade mig långsamt uppför. Det var tungt och när man trodde att det var slut så kom det lite till...
Sprang om några och började räkna neråt, bit för bit för att kunna ta mig vidare. Nu var det riktigt tungt. Sprang om en tjej från Studenterna som legat framför mig ett tag och lovade mig själv att nu ska ingen få gå om mig. Hörde att "Anna" låg precis bakom (många hejade på henne) och när det var ca 2,5 km kvar var jag mycket glad åt att det stod mycket folk ute i skogen och hejade. Det betyder så mycket att höra: Heja/Det ser bra ut/Inte långt kvar nu/Heja Hälle/Heja Polkagrisen/Bra steg - man får energi i ett läge när man egentligen vill lägga av.
Jag ropade på folk runtom och funktinärer: "Blir det neråt snart, det är jobbigt nu!" Och när det var ca 1 km kvar hörde jag en funktionär som svarade det jag verkligen ville höra: "Bara en liten uppförsluta nu och sen är bara ner hemåt!"

Hörde hur någon låg precis bakom mig och förmodade att det var Anna och bestämde mig för att hon INTE skulle få gå om. Kom in på upploppet som är på gräs, tack och lov torrt idag, och hörde hur folk ropade: "Heja Anna!" - men NEJ jag gav mig INTE! Hon skulle INTE om! Jag tog henne med 4 sekunder - YES! Och såg sen i resultatlistan att hon hette Anna Mårtensson. Tack Anna att du pressade mig!

Glömde stänga av klockan men var inte orolig för detta då jag hade beställt sms till min telefon. Jag visste att jag klarat sub45 i alla fall. 44:20 blev det :-)
Och visst att jag hade kunnat få en ännu bättre tid om jag haft en bättre start och inte behövt tränga och jobba mig framåt. Det kanske hade kunnat kapa en minut men jag bryr mig inte egentligen, det får bli nästa år!

Men vilken j-vla bana - och det som var värst var nog nedförsbackarna, de var riktigt branta och om det varit blötare då kan de bli rentutav farliga!

Min tid blev i alla fall en 41:a placering och senare i veckan när de publicerar klassresultaten så hoppas jag komma topp 5 i D35 - inte så illa av en blivande tant ;-)

Shoppingen då?

Jo, det blev ett par Adidas Adizero Boston så the quest is over! Återkommer med rapport om de motsvarar mina förväntningar!