Tjejmilen 2010 - 41:38

Det var osäkert in i det sista om jag skulle springa efter en vecka full av förkylning, halsont, ont i en bihåla och ena örat.
Ställde mig i alla fall på startlinjen och tänkte försöka mig på mitt tidigare mål på sub41.
Det höll i ca 7 km och sen "dog" jag och det enda som gjorde att jag bet ihop var att jag visste att familjen skulle stå strax efter Djurgårdsbron och heja (strax innan 9 km). Det var fanimig en pärs och när jag passerade dem så såg jag dem knappt än mindre hörde dem. I backen vid 9 km stod en man och skrek: Kom igen nu, öka! Det är bara en kilometer kvar. HAN hörde jag och tänkte nästan lappa till honom, haha.

Kampen mot klockan tickade iväg tidigt i loppet och jag visste redan vid 6/7 km att jag inte skulle klara målet idag.
Tror dock att resultatet gav mig en plats bland de 50 bästa och efter förutsättningarna är det en prestation OCH med hela Sverige eliten på plats OCH 28000 anmälda kvinnor...
Man får se saker ur dess "rätta" perspektiv, eller hur?