För tre år sen och tre månader sen blev jag utmanad att springa Göteborgsvarvet 2008. Då jag hade lagt löpningen på hyllan och inte sprungit Varvet på två år och inte ville starta längst bak bestämde jag mig för att försöka klara seedningsgränsen. Jag kollade in vad jag trodde skulle klara och fastnade för kvalgränsen 1.15 på Lidingöloppet 15 km. Att klara milen under 44 minuter kändes oövervinnligt just då.
Många var de som inte trodde att jag på tre månader skulle klara detta, jag hade ju inte sprungit överhuvudtaget på två år och var inte i speciellt bra form. Men, men jag är envis och jag gav mig den på att visa att det kunde jag visst.
Jag åkte ut till Lidingö med min svärfar och kände mig lite vilsen och banan, ja den hade jag ingen aning om och tur var väl det...
Ställde mig längst fram i min grupp och spratt iväg när startskottet gick. Föga visste jag att banan nästan skulle knäcka mig. Jag hade min gamla pulsklocka jag fått då jag blivit medlem i ICA kundkort och redan tidigt började den larma om att jag befann mig alldeles för högt i puls. Det regnade så jag hade svårt att se vilken tid den stod på och inte heller varför den pep HELA tiden! Men det var bra, det funkade nästan som en ringklocka och folk flyttade på sig. Ok, inte alla och det blev en del vändor utanför stigen med risk att stuka fötterna bland rötterna.
Vid 5 km så dök käre svärfar upp och ropade till mig att inte ta ut mig för tidigt. Och sen började den egentliga resan. Jag var totalt oförberedd på kuperingen och lyckades blanda ihop kilometerskyltarna med 30 kilometersloppet och hade ett tag ingen som helst aning om hur långt jag sprungit.
När jag såg svärfar igen när Grönsta Gärde trodde jag att det var två km kvar och tänkte att jag kanske skulle klara det. Försökte dra bort vattnet från klockan men såg inget. Ropade till honom att det var skönt att det bara var två km kvar och fick till svar: Eva, det är FYRA kilometer kvar!
Då kände jag hur jag nästan bara ville stanna och dö. Jag fick uppbringa hela min mentala styrka för att ladda om och så fort jag såg en funktionär skrek jag och frågade hur långt det var kvar, jag ville inte göra en ny felbedömning...
Jag kommer äntligen tillbaka till Grönsta Gärde och upploppet som är på gräs (och ganska geggigt) och ser klockan på håll men kan inte avläsa alls vad den står på. När jag har ca 100 meter kvar hör jag svärfar från sidan som ropar: Eva, du kommer klara det!
I samma ögonblick ser jag klockan 1.13.10 och fattar oxå själv då att det kommer att gå vägen. Trillar in i mål på 1.13.29 och är helt slut.
Det är först i efterhand som jag fattar att det jag gjorde, och efter de förutsättningar jag hade då, var en jätteprestation. Jag lyckades klämma mig in bland de 50 bästa damerna på distansen och i och med tiden starta i grupp 1b på Varvet. Och självklart slog jag den som utmanat mig 2008 på Varvet:-)
Nu när jag ser tillbaka på detta lopp så anser jag fortfarande att det är en av mina största löparprestationer. Jag lyckades på kort tid träna upp mig till en bra nivå, jag hade ingen aning om hur loppet såg ut OCH jag lyckades samla mental styrka att under loppet ladda om efter att ha trott att det var två kilometer kvar när det egentligen var fyra...
Detta var början på min löparresa och det är med nostalgi jag sätter mig på planet upp till Stockholm nu i eftermiddag.
Imorgon blir det en annan distans, nämligen 10 km. Och nu vet jag att terrängen är inget att leka med. Nu är jag laddad och kanske att jag lyckas klämma mig in bland de 50 bästa igen, vi får se.
Lidingö - here I come again!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar