Farligt, farligt men härligt, härligt!

Som ni vet så gillar jag att springa i skogen. Visst har jag trillat några gånger men faktiskt ALDRIG i några backar utan det har varit när det varit platt och jag för en kort stund slappnat av och tappat fokus.

I lördags så var det lite annorlunda när jag gjorde en megavurpa. Det var is på den stora stigen så Tine och jag tog oss ned i "diket" vid sidan av. Jag tog några steg ned, såg inte att det var is under löven och gled nedåt/bakåt med en j-vla fart. Med snabba reflexer som jag faktiskt fått av att springa just i skogen var det enda jag hann tänka på att skydda bakhuvudet och ut drog jag mina armbågar för att dämpa fallet. Ändå dunkade mitt huvud i och det lät som när man tappar något på ett hårt golv. Tine blev riktigt rädd och var framme som en skott. Jag reste mig upp, kände mig ändå ok och klev ur diket och förbi isen på stigen och vi fortsatte att springa. Hela tiden uppmärksam på hur jag mådde. Efter några km så gjorde även Tine en vurpa och vred sin fot och knä men kunde även hon fortsätta.

Efteråt såg båda mina armbågar ut så här:

Ok, kanske lite svårt att se på bilden men ni förstår nog armbågarnas stötdämpande funktion i fallet. Bulan jag fick i bakhuvudet var inte att leka med och det har de senaste dagarna varit svårt att sova då det gjort ont när det blivit tryck på bulan. Inatt var första natten som jag inte vaknade varje gång jag skulle vända mig. 

Kommer detta göra att jag slutar springa i skogen? I think not! Dock blir jag påmind om hur glad jag är att jag har sällskap på mina längre rundor och att en av oss alltid har med sig telefon. Tack Tine att du fanns där! 

Sen på söndagen så blev det ytterligare 14 km i terräng på F&S Göteborgsvarvsträning i Skatås. Där var dock bara sista biten runt Stora Delsjön i klass med terrängen som är i Änggårdsbergen. Det är mycket intressant att notera hur många deltagare inte är speciellt vana vid backar och gärna ligger och driver på när det är platt för att sen i backarna nästan inte klara att ta sig upp. Att hålla 5:15 min/km fart på platten vs i jobbig terräng är GANSKA stor skillnad om man säger så. 

Trött var jag efter totalt 40 km lördag + söndag men på söndagskvällen när min väninna E skickade ett meddelande om lunchpass på måndagen så kunde jag ändå inte tacka nej. Vi träffas för sällan och att jag skulle klara av att gå på F&S Flex pass som jag brukar göra på måndagar med de där armbågarna och bulan i huvudet kändes inte som ett alternativ (man stöttar sig på armarna i många övningar och ligger på rygg i vissa andra och det hade inte funkat.). 

Lite sliten bestämde jag mig i alla fall att göra mitt bästa och tog på mig ett par gamla trotjänare som hjälp, mina gamla Brooks Green Silence. Slitna är väl bara förnamnet på sulan som jag sen kollade efter passet: 

Har ju sprungit en del km i dem på lösgruset som blir efter vintern och därför ser det ut som om någon tuggat på sulan. Två år gamla är de i alla fall och jag har två par till. Ett par som är lite för små (funkar bara på kortare pass) och ett par som är helt nya (lite för stora). Har alltid haft ett ambivalent förhållande till denna skon. Är den bra eller dålig? Är den mjuk eller hård? Sen har det ju inte hjälpt att jag ligger precis mellan två storlekar i just Brooks skor. Dvs antingen blir de lite för små eller lite för stora. Den lite för stora funkar ju på längre distanspass och där har jag använt skon ganska mycket. Skulle dock aldrig använda den på tävling, jag vill ha mer respons i sulan. Well, de ska ju sluta tillverka skon varför man kan hitta den till mycket bra pris just nu så att köpa ett par nu hade jag rekommenderat för det är en bra distanssko/mängdsko. Läs gärna denna hyllningstråden på jogg.se!  

Hur gick passet då? Jo, första biten då vi inte hade motvind gick i ca 4:25-4:30 fart. Sen när vi vände och fick den där härliga motvinden så gick tempot ned rejält till ca 4:40-4:50. Summan i alla fall ca 12 km i 4:37 fart. Helt ok. Fast jag fick kämpa. Långt borta kändes det att jag om två månader ska klara 21,1 km i 4:15 fart men men det är två månader kvar! Tack bästa E för draghjälp och att du lade dig framför mig så att jag fick lite lä ;-) 

Men dagen var ju inte slut med det. Det var ju även ett F&S-pass att ta hand om. Vinden hade tilltagit rejält under eftermiddagen men jag valde ändå att köra ett teknikpass under Älvsborgsbron. Kände mig som en stoppad korv med underställ under tightsen och sen mössan på det gjorde väl att man mer eller mindre även kunde klassificera mig som ett ufo: 

Eller som sonen sa: "Mamma, den där mössan ser ut som en sån rasta-mössa!" 

Idag blir det simning och sen ett företagspass i Skatås (backpass). Men imon blir det vila...

Hur går det för er då? Inga vurpor eller annat att rapportera?