Så ärligt det bara går...

Ja, jag lovade i ett inlägg nyligen att skriva mer ärligt på bloggen (utan att det blir för jobbigt och för självutlämnande) så idag tar jag av mig skorna och skriver så ärligt det bara går:

Jag går i terapi. Min terapeut tycker att jag är helt normal. Hon tycker även att jag är klok. 

Igår frågade hon varför jag inte berättat för fler om de jobbiga sakerna som hände under förra året. Mitt svar var att jag vill inte lägga jobbiga saker på andra, det räcker med att jag tar hand om den bördan själv. Dessutom så har en del personer som jag berättat för nästan hamnat i chock när jag berättat. Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig, det gillar jag inte alls. Så därför håller jag inne med detaljer och säger bara att det varit jobbigt. 

Fast i slutet av augusti så gjorde jag något som jag aldrig gjort innan och som talar emot det jag precis skrivit. Jag berättade ALLT för en mer eller mindre främling. Det kändes skönt på något sätt men sen skämdes jag. Som tur var så var det en klok person som "kunde ta" min flod av "sanningar" och som klokt kontrade med att jag visst inte skulle skämmas. Inget av det som hänt var ju mitt fel. Så även om jag idag inte har någon kontakt med denne främling så har jag inte glömt hans ord och de har hjälpt mig mycket."Det är/var inte ditt fel Eva!" 

Från att vara en känsloperson som känner mycket så har jag pga det som hänt delvis "stängt ner". Jag vet när jag gjorde detta och enligt min terapeut så är detta också helt "normalt" för en människa som befinner sig i kris. Men det gör det svårt för mig för jag känner ju inte riktigt igen mig själv. Det som berörde mig förut gör det inte på samma sätt längre. Efter att ha pratat om detta med min terapeut så är jag inte orolig längre. Denna avstängdhet gör att jag kan återhämta mig, den ger även ett viss lugn som jag behöver för att samla kraft, dvs det fyller en funktion. 

Kroppen är enorm på att anpassa sig. Både kroppsligt och själsligt. Och bara man lyssnar och förstår så ger den en ganska mycket tillbaka. Jag känner således tillförsikt att jag kommer att "bli bra". Att jag kommer att bli den där personen igen som känner mycket och handlar därefter. Ett steg i taget.