onsdag 9 januari 2013

Så ärligt det bara går...

Ja, jag lovade i ett inlägg nyligen att skriva mer ärligt på bloggen (utan att det blir för jobbigt och för självutlämnande) så idag tar jag av mig skorna och skriver så ärligt det bara går:


Jag går i terapi. Min terapeut tycker att jag är helt normal. Hon tycker även att jag är klok. 
Igår frågade hon varför jag inte berättat för fler om de jobbiga sakerna som hände under förra året. Mitt svar var att jag vill inte lägga jobbiga saker på andra, det räcker med att jag tar hand om den bördan själv. Dessutom så har en del personer som jag berättat för nästan hamnat i chock när jag berättat. Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig, det gillar jag inte alls. Så därför håller jag inne med detaljer och säger bara att det varit jobbigt. 

Fast i slutet av augusti så gjorde jag något som jag aldrig gjort innan och som talar emot det jag precis skrivit. Jag berättade ALLT för en mer eller mindre främling. Det kändes skönt på något sätt men sen skämdes jag. Som tur var så var det en klok person som "kunde ta" min flod av "sanningar" och som klokt kontrade med att jag visst inte skulle skämmas. Inget av det som hänt var ju mitt fel. Så även om jag idag inte har någon kontakt med denne främling så har jag inte glömt hans ord och de har hjälpt mig mycket."Det är/var inte ditt fel Eva!" 

Från att vara en känsloperson som känner mycket så har jag pga det som hänt delvis "stängt ner". Jag vet när jag gjorde detta och enligt min terapeut så är detta också helt "normalt" för en människa som befinner sig i kris. Men det gör det svårt för mig för jag känner ju inte riktigt igen mig själv. Det som berörde mig förut gör det inte på samma sätt längre. Efter att ha pratat om detta med min terapeut så är jag inte orolig längre. Denna avstängdhet gör att jag kan återhämta mig, den ger även ett viss lugn som jag behöver för att samla kraft, dvs det fyller en funktion. 

Kroppen är enorm på att anpassa sig. Både kroppsligt och själsligt. Och bara man lyssnar och förstår så ger den en ganska mycket tillbaka. Jag känner således tillförsikt att jag kommer att "bli bra". Att jag kommer att bli den där personen igen som känner mycket och handlar därefter. Ett steg i taget. 

6 kommentarer:

  1. Ett steg i taget! Det är ingen rolig känsla när man inte känner igen sig själv men plötsligt sitter det där igen.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant. Tack och kram tebaks :-)

      Radera
  2. Du kommer att bli dig själv igen. Och du är en klok person som tar hjälp. Om inte annat är det en god hjälp på vägen att få höra att man är "normal", det lättar på mycket av oron.
    Ta hand om dig och ge dig själv tid!
    Kram,
    "Klock"-Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord Linda!
      Klockan fick ett nytt bra hem hos dig :-)

      Radera
  3. Känner igen det där med att inte vilja berätta för att inte belasta. Under min första livskris (har haft två hittills) visade det sig att min ena bästis pallade att lyssna medan den andra inte gjorde det... Med den som orkade lyssna fördjupades vänskapen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, i nöden prövas ens vänner och det är inte alltid de som man trott är de som "ska" ställa upp utan det kan vara någon som man inte alls väntat sig. Så utöver att man lär sig mycket om sig själv av en kris så lär man sig även en del om sin "omgivning".

      Radera