Det som finns kvar...

Det handlar mycket om löften just nu. Nyårslöften om träning, mat och annat.

Jag ger mig själv ett löfte om att skala av och skala bort det som gör att jag inte kan vara mitt bästa jag.
Jag vill bl.a. skriva en så ärlig blogg jag kan. Visst kommer det fortfarande finnas en del krimskrams om vilken kjol som är snyggast till vilka skor och andra banala inlägg men kärnan vill jag ska vara ännu mera jag.

Man kan ju undra vad som finns kvar när man skalat av och skalat bort allt det där onödiga? Blir verkligen det bästa kvar? Ser man till julens chokladask så kanske det inte är så:

Fast en del kanske skulle säga att dessa bitar är de bästa, inte de "äckligaste" som blir över som ingen vill ha. 

Igår på mitt kortintervallpass som var bedrövligt jobbigt och där jag "presterade" de sämsta tiderna på just dessa intervaller på två år (!) så började jag tänka efter vad som finns kvar av mig som löpare när farten inte finns kvar. Uthålligheten? Glädjen? Motivationen? Eller? 

Idag klippte jag av resten av håret. Många är åsikterna om detta val jag gjort. Många kallar mig modig. Nu när jag tagit bort allt håret, vad finns kvar då? Satt mitt jag i håret? Skalade jag av för mycket? 

Då andra kanske går och tänker på mer konkreta löften som jag skrev om i början av mitt inlägg så tänker jag i lite andra banor. Visst finns det lopp att springa och hälsosammare saker att äta men det är inte det som kommer att vara mitt fokus enbart i år. För nu ska jag vara riktigt ärlig och berätta en läxa som jag lärt mig från förra året: Det som drev mig när det var som mörkast var det där loppet. Ni vet, det där loppet som blev inställt. Jag drevs så hårt av det och då menar jag inte träningsmässigt utan mentalt att jag nästan fick en kollaps när jag kom hem från New York. När vi var där var det lugnt utan det var sen när vi var hemma igen som jag sköljdes över av besvikelse och andra mörka tankar och känslor som inte bara hade med loppet att göra utan andra saker. Å inte blev det bättre att jag då skadade mig. Jag bestämde efter det att visst att det är bra att ha saker som driver en men det ska inte gå till den punkt att man tror att bara man klarar det där loppet så kommer allt annat lösa sig oxå. Det gör det inte. 

Så riktigt ärligt så var jag efter New York lite "lost" och jag blev rädd. Jag låtsades att allt var bra men det var det ju inte. Jag insåg då att jag tyvärr måste må sämre igen innan jag kan må bättre "på riktigt". Lite som min löpning nu, innan den kan bli bättre så måste den bli sämre. 

Så igår fick bli ett startvärde som jag kommer att ha som "rock-bottom" som jag kommer att använda som referens, både för min löpning och för mig som person för det var många tunga tankar som kom över mig under detta årets första och mycket tunga pass. 

Jag kan inte älta mer och jag kan inte heller förneka sanningen utan det jag måste göra nu är att fokusera på det som finns kvar och som jag kan jobba på, både vad gäller min löpning och mig som person. Att se livet och löpningen ur perspektivet att det som finns kvar är de godaste bitarna och inte "leftovers" som i chokladasken. Så får det bli, 2013. Och av 2013 finns det mycket kvar :-)