Lycka

Tänkte själv till över detta efter ha läst Staffans inlägg om "Är du lycklig nu?"
Och visst kan lycka yttra sig i olika former och på olika sätt och uppfattas på helt olika sätt av olika personer.
Men grunden är nog ändå enligt mig att det är just lyckan som driver en om man så bara får känna den en kort stund eller länge.

Lycka har för mig många gånger handlat om ögonblick när jag springer och de två tillfällen som etsats sig fast i mitt minne är dessa två tillfällen:

Våren 2010 när jag var ute och sprang en helt vanlig distansrunda och hamnade på Västra Kyrkogården här i Göteborg. Det var vår och grönskan hade börjat prunka, fåglarna kvittrade och en bit bort kunde man känna doften av att någon tänt grillen. Det lugn jag kände när jag sprang där på vägen mellan gravarna går inte att beskriva. Precis när jag var på väg ut från kyrkogården så var det som om en gravsten ropade på mig: "Titta på mig!" Jag vände huvudet och läste namnet på graven: FRISK
Den ödmjukhet och lycka som sköljde över mig kommer jag aldrig glömma. Att få vara frisk och vara ute i den vackra annalkande våren i min vackra hemstad fick mig nästan att börja gråta. I det ögonblicket kände jag mig verkligen lycklig och "blessed".

När jag i somras började med mental träning var detta ögonblick en av de första målbilder som jag jobbade med för att hitta en bättre anspänningsnivå. För att kunna framkalla bilden återvände jag på min coach Terjes initiativ till Västra Kyrkogården och letade upp gravstenen och tog ett kort:

Förra året var våren en tung period och jag tappade tråden med min löpning och hamnade i ett slags vakuum. För att skifta fokus från det som tog all min energi bestämde jag mig för att anmäla mig till Lidingöloppet.

Själva loppet var en pärs med trängsel, ilska och magont från hell. Sista två kilometrarna fick jag dock något rus och styrka och FLÖG förbi den ena efter den andra på väg mot upploppet. När så upploppet kom hade jag en kille sida vid sida som sugits in av min energi och hakat på och den LYCKA och glädje när jag sprang de där 30 sekundrarna på upploppet var så befriande att jag nästan skrek! Jag har i efterhand förstått att det var så mycket känslor som fick utlopp som inte bara hade med loppet att göra att det nästan var som att pånyttfödas som löpare, en lyckligare löpare.

Att jag fick den där silvermedaljen var egentligen inte så viktigt men den fick stå symbol inte för tiden jag sprang på utan något annat, nämligen lyckan över att vara på väg mot en bättre balans som löpare.


För att vara känslomänniska som jag och styras så starkt av sina känslor har fått mig att inse att om jag kan fokusera på de positiva känslorna och inte så mycket på de negativa (som jag hade en lite väl stor tendens att göra förra året) så kan jag finna kraft och lycka i min löpning. Att bygga upp istället för att bryta ner.

På fredag kommer sista artikeln i "Evas mentala resa" på jogg.se - glöm inte att läsa de sista raderna extra noga för där finns ledord som lyser starkt för mig och kanske även kan lysa för dig.

Jag avslutar detta långa inlägg med ännu lite mera lycka. Robbie Williams live på Royal Albert Hall sjungandes "My way". Lyckan i hans ögon i slutet går inte att ta miste på (för honom var det en stor dröm att få spela in skivan "Swing when you´re winning") och när han avslutar med orden: "Mum, this is your son singing I LUV YA´" - ja, då är inte ett öga torrt...