Kärt återseende x flera

Igår fick jag "fuska" på utomhusträningen. Jag har en blåsa som gjort ett "okärt" återseende på min högra stortå:

Well, blåsor och blånaglar hör en löpares liv till...

Annars så hittade jag idag mina Saucony Kinvara - har nog inte sprungit i dem sen i VINTRAS! Blev lite besviken på att den mjuka sulan slet ut sig superfort och så fick jag ett skav på en tå på vänster fot VARJE gång jag sprang i dem...Snörade i alla fall på mig dem idag för dagens runda för att se om detta kunde vändas till ett kärt återseende:

Strax innan hade jag träffat sonens "gamla" dagisfröken som förresten var med i stor artikel i GP i veckan (som jag inte lyckas hitta länken till, knepigt). Det var i alla en artikel om tre kvinnor som sprungit länge och som springer fortfarande: Evy Palm, Midde Hamrin och Anette Fischer. Alla tre bland Sveriges bästa kvinnliga löpare genom tiderna enligt mig och att Middes rekord på 10.000 meter står sig än idag säger väl allt? Anettes favorit var terräng och om jag minns rätt så sprang hon Lidingö 15 km (som då var damklassen och inte 30 km) på typ 55 minuter. I rest my case...

När hon hakade på mig på en runda i Änggården i somras på totalt 17 km (jag skulle sprungit längre men orkade inte!) så pratade hon obehindrat i alla backar, det gjorde INTE jag...

Så idag fick det bli att kärt återseende med Änggården. Fast bara ett varv, på lördag ska det bli tre (25 km). Hade ingen klocka men vet att denna slingan inklusive till och från hemmet är 11 km. Det snabbaste jag någonsin sprungit på denna sträckan är 57 minuter. För att ni ska förstå hur det ser ut tog jag idag bilder på två partier:

Lite sten, om man säger så. Lite lätt att sätta fötterna fel och trilla om man säger så.

Och här en bild på sista backen på väg hemåt. En liten stig som går UPPÅT:

Åsså lite sten så klart :-P

Vissa delar av denna slingan går i 7:30 (!) fart och när det går utför (bara några få ställen, tyvärr) gäller det att planera sina fotisättningar annars blir det fanimig pannkaka....

Kanske att ni nu förstår varför mitt ben såg ut så här efter en vurpa förra hösten:

Well, ger man sig ut i terrängen och har ett par nya terrängskor som inte motsvarade förväntningarna så kan det bli lite blod :-P

Och strax ännu ett kärt återseende idag: träff med bokklubben!