Sanningen

Sanningen. Ett stort ord.

Sanningen kan befria, den kan begränsa och den kan göra dig glad men också otroligt ledsen.

Jag kommer alltid att föredra sanningen då den går hand i hand med ärligheten som är mitt ledljus.

En gång har jag ljugit för en av mina bästa vänner och trots att "syftet" med lögnen kanske var god så åt den upp mig. Jag kunde inte sova och dagen efter så berättade jag sanningen för min vän. Jag tog konsekvenserna och jag har aldrig glömt. Aldrig glömt hur besviken hon var på mig men heller aldrig glömt hur besviken jag var på mig själv. Men hon förlät mig även om jag nog innerst inne faktiskt aldrig förlåtit mig själv. Det var så emot mina principer att jag för alltid vill komma ihåg så att jag aldrig ens överväger att göra det igen.

För två år sen spelades det en svensk slagdänga flitigt på radion. En melodi som fastnade och jag tyckte att texten hade en poäng. Låten hette "Om sanningen ska fram".  Så jag lägger idag fram sanningen. Jag är stark och vill vara ärlig för det är ju jag.

Igår när jag kom hem så möttes jag av denna vy från vårt köksfönster:

Ja, vi bor ganska nära starten till Göteborgsvarvet och som ni ser så är redan de första tälten vid start uppe sen igår. 

Det är ju en klar fördel att bo så nära men samtidigt kan det ju ge en viss stress att hela veckan påminnas om vad som komma skall. Men i år blir annorlunda. Jag har slutit fred med Varvet. Läs gärna mina krönika från förra året om min speciella relation till Varvet (finns HÄR!) 

Jag tänker på en annan låt från Chess, "Där jag ville vara" med Tommy Körberg. Jag befinner mig fysiskt inte alls där jag ville vara. En strof i denna låt är: "...lust blev till krav" och jag känner att det är lite så just nu. Min släpande trötthet som inte vill släppa och som hindrar mig i min träning. Min träning som baserats på mycket mängd och som varit min "framgångsformel" har jag inte kunnat praktisera det sista. Så lite som jag sprungit de senaste månaderna har jag inte sprungit på flera år. Jag hittar inte balansen. Jag måste vila men för mycket vila gör mig slö. Och var finns lusten? Varför hamnar jag här? Jag borde veta bättre. Min terapeut säger att min trötthet kan sitta i ytterligare ett år...

Jag funderar på vad som är viktigt och hur jag ska hitta fokus. Jag inser även sanningen att jag inte är särskilt snabb längre. Inte så konstigt med tanke på min träningsdagbok (se föregående stycke om mängd). Jag varken vill eller kan pressa mig mer just nu. Det är orealistiskt att jag i dagsläget ska kunna klara en halvmara på 1.30. Mina tankar går även i banor om att 3.30 på maran även är orealistiskt. Jag blir nästan arg när folk säger: "Men du är ju så snabb det fixar du!" Är det så folk ser mig? En snabbis som alltid presterar? Det är ganska långt ifrån hur jag ser mig själv. Jag har slutat se mig själv i mina prestationer och resultat. Jag anser mig själv vara så mycket mer som löpare än en "fin" siffra i en resultatlista. Enda anledningen att jag tävlar är för att det är kul och för att utmana mig själv och känna att jag efter dagens form gjorde mitt bästa, vilket jag känner att jag gjort på mina senaste tävlingar. Jag är inte längre mina prestationer, jag är mer än så. Jag har övervunnit mycket det senaste året och ser man det ur det perspektivet så är jag en vinnare.  

Så jag skalar av och ser bara den nakna sanningen. Jag kommer att springa Varvet på lördag. Inte på någon rekordtid men jag kommer att göra mitt bästa varv ändå och jag ska för en gångs skull njuta av loppet. Loppet som drivit mig i så många år. Jag sluter cirkeln som började 1999. Det blir mitt sista varv. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, jag glömmer dig aldrig. I sanningen och ärlighetens namn så har jag varit arg på dig så många gånger men låt oss nu avsluta och försegla vår eviga vänskap med ett leende, det är vi värda båda två. Tack bästa du.