...and then suddenly it dawned on me...

Alltså det var nog först idag som det verkligen gick upp för mig att jag på lördag ska springa min första mara. Det är folk som börjar önskar lycka till, frågar om jag behöver langning, undrar om fart och tid osv osv. Jag har varit upptagen med annat i veckan än att oroa mig för loppet och som käre Staffan kommenterade tidigare i veckan så är det inte så viktigt då jag kommit till insikt om andra saker och om vad jag vill göra. Detta blir ett lopp som kommer att ge mig erfarenhet inför ING NYC Marathon i november. Ni vet loppet då alu-filtsminnet ska bli verklighet (du vet vad jag pratar om Tobbe).

Jag kolhydrattömmer mig inte och inte kolhydratladdar jag heller mer än vad jag skulle gjort en fredag dagen innan ett långpass tidigt på lördagen. Jag dricker inte rödbetsjuice och jag förfasas inte över vädret och kollar rapporter stup i kvarten. Detta betyder dock inte att jag inte har en plan, det har jag visst.

Om förra året var ett år då löpningen drev mig framåt i mörka stunder så är i år året där löpningen fortfarande är kärnan men där jag numera väljer det som ger glädje och inte måsten. Jag är inte som innan fixerad vid mina tider och resultat utan jobbar mot en känsla av att vara nöjd oavsett vad som händer. Jag gör mitt bästa och jag vet att mitt bästa kommer att räcka långt, främst för mig själv och sen vet jag även att det nog kommer att räcka långt även sett ur andra perspektiv.

Så om man ser till rubriken så är det således flera saker som har "dawned on me" och inte bara insikten om loppet på lördag.

Imorse träffade jag min partner Maria för en swim-run-träning. Jag stod där på parkeringen iförd våtdräkt, löparskor, badmössa och simglasögon och kände mig verkligen inte normal. Strax därefter simmade och sprang vi kors och tvärs över Sisjön:

                            

Det är något högst upplyftande och befriande att få göra saker som faktiskt inte är normala och bara le åt att folk utropar "JÖSSES" när man springer förbi dem i full våtdräktsmundering. Jag hittar löpningen igen på ett nytt sätt och jag förundras att jag kan simma lite över 2000 meter och inte känna att jag inte håller på att drunkna. 

Så imon åker jag då upp till Stockholm. Ett steg på vägen mot min alu-filtsdröm men även ett steg på vägen mot det där andra. Det där andra som inte känns lika läskigt längre för att jag vet att det är rätt. För mig. 

Om ni ser mig på lördag, vinka och skrik! Jag lovar skrika och vinka tillbaka! Jag kommer att ha gröna kompressionsstrumpor, gröna Adidas Adios, en grön sport-bh och en leopardmönstrad kjol, startnummer 4121.