Kullamannen - long version

Känner mig idag dagen efter loppet nästan bakfull. Tror inte att jag fyllde på med tillräckligt med vätska igår så har nu satt ett glas med två tabletter Resorb på "uppfräsning".

Min resa ned till Skåne började redan på fredagen när min syster hämtade mig strax efter lunch. Jag hade då hittat två accessoarer som jag skulle ha på mig på loppet på lördagen (ja, ni kanske tycker att jag är löjlig med detaljer but that´s me). Ett par örhängen:

Och ett stycke halsband: 

Loggan för Kullamannens Dödens Zon, som jag dock inte skulle springa, är ju en dödskalle och Ultraloppet kallas för Himmel, Helvete och Hav. Passande eller hur? 

Min syster bodde i Mölle förut och när jag berättade att de som skulle springa Dödens Zon och Ultraloppet skulle springa i Nimis så bara skakade hon på huvudet. Detta är även stället där en viss Lars Vilks byggt upp sitt konstverk Ladonien. Hur han nu lyckats få dit bråten att bygga kan jag inte förstå. Det är i alla fall branta stup, stenar och klippor. Jag valde bort detta Dödens Zon då jag var rädd att skada mig. Sen skulle det ju visa sig att det gick att skada sig på den vanliga banan oxå...

Well, numera bor min syster med familj i Nyhamnsläge och bara genom att gå över vägen så kommer man direkt ned till havet. Jag får lite Danmarkskänsla med den karga växtligheten och "klitter" nära stranden. Jag tog ett kort mot Kullaberg (åsen som ni ser långt borta i fjärran typ): 

Efter god middag och en film så gick jag i alla fall och lade mig. Gick sen upp i någorlunda tid och fick en grym frukost. Kanske att jag kunde ätit lite tidigare då jag under loppet kände frukosten lite upp och ned men men så blir det ibland. 

Vi åkte till startområdet strax efter 10 och där hälsade jag på Mac som vann förra året. Och hittade även i skogen en Göteborgskänning (Mikael med kompis). Värmde upp lite (brukar inte köra så långa uppvärmningar) och gick sen och ställde mig i startfållan och starten gick precis 11.20. 

Jag hade ingen aning om banan mer än att den skulle vara tuff. Fick lite info precis innan start av en kille men tog inte in vad han sa. 

Första biten fram till Ransvik var ganska lättsprungen. Det var ganska breda stigar och inte så många backar mer än några korta. Vid Ransvik stod syrran och hejade (tack!) och där kändes det finemang även om ansträngningen naturligtvis var hög, det var ju tävling! 

Sen sprang man genom kohagar och vindlande stigar innan man kom fram till Kullabergs Fyr. Här hade man då sprungit lite över 5 km och enligt Racetimer låg jag här 12:a. Här satt folk och hade picknick och här fanns även banans enda vätskekontroll. Sen vidare och över en gräsmatta och sen ned på en smal stig på skrå där man bara kunde springa en person och ett typ stup till vänster. Det var väl här som jag började känna mig stressad över de som låg på bakom för här började banan bli lite "farligare" än innan. Det blev brantare upp och ned och jag började tänka i banor om att ta det lugnare för att det inte skulle hända något, jag har ju några viktiga lopp nu det närmaste. Men det är väl när man börja tänka i dessa banor som det händer något. Så i en liten svacka mellan en lång nedförsbacke och nästa uppför så ropade jag bakåt att de som låg så nära skulle gå om. Då ingen svarade så tittade jag snabbt bakåt för att få ett svar. Dumt gjort för då tappade jag uppmärksamheten framåt direkt och jag stöp rätt ned i marken. Jag slog i bägge knäna, vänster armbåge och vänster tumme. Reste mig upp. Någon frågade hur det var med mig och jag svarade ok. Började så smått springa igen så fort flera hade passerat. Tänkte att jag testar annars får jag ta mig tillbaka till fyren. Höger knä hade redan börjat blöda rejält och var det som gjorde mest ont men jag traglade på. Med mycket lugnare fart och när nästa nedförsbacke kom så fegade jag nästan så att jag skämdes. Jag som älskar att springa nedför. Knäet gjorde ont av och till och började kännas "stelt" men jag fortsatte. Nu kom den tuffaste delen av banan där uppförsstigningarna inte längre gick att springa utan alla gick. Sen kom nedför och då fegade jag. 

Strax innan 10 km så kom en stigning med stenar och löv där man skulle ta sig upp på sidan. Grymt jobbigt men jag tog mig uppför så fort jag kunde trots att vaderna skrek. Hade man lutat sig bakåt hade man trillat ned. Jag såg två killar som utmattade satt sig/lagt sig mitt i backen 

Därefter vindlande nedför genom bokskogen och lite mer kohagar för att sen vid ca 11,5 km komma till det brantaste partiet på banan. Här skulle man rätt uppför den sista kullen för att nå högsta punkten på Kullaberg, Håkull. Man drog sig upp bland enebuskar och rötter och här var jag så trött i benen att jag glömde att jag hade ont i knäet. Väl uppe satt folk och hade picknick och det var en person som sa till mig: "Är det inte vackert!" Jag försökte titta ut mot havet och reflektera men kunde inte ta in den vackra vyn jag ville bara att det skulle vara över och orkade inte ens svara. 

Efter brant uppför så blir det ju brant nedför så klart! Hahaha, om jag fegat innan så kan man väl säga att här fegade jag som mest. Såg framför mig hur jag stupade på näsan och slog ut tänderna och inte kunde springa Stockholm marathon typ. Vilken fegis jag är! 

Men så började man närma sig Björkviken och målet. Man sprang återigen i en kohage på ett smalt spår med en del hål. Såg nu upploppet och målbågen fast för att ta sig dit var man tvungen att passera ett litet gyttjedike, hahaha. Ni vet ett sånt där dike man inte kan hoppa över för att det är för långt och som om man inte drar upp fötterna tillräckligt fort riskerar att fastna med foten/skon. 

Kämpa, kämpa den allra sista lilla gräsbiten åsså i mål. Där stod syrran med familj och tog emot. Hon berättade då att hon blivit orolig när hon stått där ett tag. Hon såg flera tjejer som gick i mål och visste ju hur jag legat till placeringsmässigt när hon såg mig vid Ransvik och insåg att jag nog hade trillat/skadat mig eller brutit loppet och blev så glad när hon äntligen såg mig komma. 

Nu ville jag bara där ifrån och jag stapplade bort till syrrans bil mer eller mindre direkt för jag mådde nu ganska dåligt och hade ont. 

Fick duschat, spolat av skorna och en bit mat innan jag tog tåget hem till Göteborg. 

Men jag kommer igen Kullaberg - nästa år då j-vlar! Å då ska jag inte ha någon mara som hägrar så att jag fegar i några backar och när någon flåsar mig i nacken så ska jag inte bli stressad av det. Vill de gå om så får de skrika att de vill, jag tänker inte vara snäll och kliva undan med risk för att falla själv om de inte bett om det. 

Detta var det tuffaste lopp jag sprungit, jobbigare än Risveden Terräng men jag gillade det verkligen! Jag kom på 17:e plats av 130 damer och fick tiden 1.24:48 på den 12,8 km långa banan. Damvinnaren gick in på 1.10:41 - grym tid på den banan! 

Skåne och syrran, vi ses igen den 29/6. Ja, för då går det visst ett kuperat maraton som jag ska springa med min syster, Båstad Maraton. En syrra som tills för två år sen inte sprungit speciellt mycket och inte heller speciellt långt. Jag tror hon kommer klara det med glans för om man tränar där jag sprang igår så kommer man med all säkerhet klara kuperingen på Båstad. 

Nedan några fler bilder...

Blodvite efter målgång (obs kolla den leriga vänsterskon, hahaha):

Skor och strumpor innan avsköljning med trädgårdsslang: 

Knäet idag: 

Ryggen på mig när jag passerat syrran vid Ransvik: 

Arg/sur/smärtande målgång: