söndag 12 maj 2013

Kullamannen - long version

Känner mig idag dagen efter loppet nästan bakfull. Tror inte att jag fyllde på med tillräckligt med vätska igår så har nu satt ett glas med två tabletter Resorb på "uppfräsning".

Min resa ned till Skåne började redan på fredagen när min syster hämtade mig strax efter lunch. Jag hade då hittat två accessoarer som jag skulle ha på mig på loppet på lördagen (ja, ni kanske tycker att jag är löjlig med detaljer but that´s me). Ett par örhängen:


Och ett stycke halsband: 


Loggan för Kullamannens Dödens Zon, som jag dock inte skulle springa, är ju en dödskalle och Ultraloppet kallas för Himmel, Helvete och Hav. Passande eller hur? 

Min syster bodde i Mölle förut och när jag berättade att de som skulle springa Dödens Zon och Ultraloppet skulle springa i Nimis så bara skakade hon på huvudet. Detta är även stället där en viss Lars Vilks byggt upp sitt konstverk Ladonien. Hur han nu lyckats få dit bråten att bygga kan jag inte förstå. Det är i alla fall branta stup, stenar och klippor. Jag valde bort detta Dödens Zon då jag var rädd att skada mig. Sen skulle det ju visa sig att det gick att skada sig på den vanliga banan oxå...

Well, numera bor min syster med familj i Nyhamnsläge och bara genom att gå över vägen så kommer man direkt ned till havet. Jag får lite Danmarkskänsla med den karga växtligheten och "klitter" nära stranden. Jag tog ett kort mot Kullaberg (åsen som ni ser långt borta i fjärran typ): 


Efter god middag och en film så gick jag i alla fall och lade mig. Gick sen upp i någorlunda tid och fick en grym frukost. Kanske att jag kunde ätit lite tidigare då jag under loppet kände frukosten lite upp och ned men men så blir det ibland. 

Vi åkte till startområdet strax efter 10 och där hälsade jag på Mac som vann förra året. Och hittade även i skogen en Göteborgskänning (Mikael med kompis). Värmde upp lite (brukar inte köra så långa uppvärmningar) och gick sen och ställde mig i startfållan och starten gick precis 11.20. 

Jag hade ingen aning om banan mer än att den skulle vara tuff. Fick lite info precis innan start av en kille men tog inte in vad han sa. 

Första biten fram till Ransvik var ganska lättsprungen. Det var ganska breda stigar och inte så många backar mer än några korta. Vid Ransvik stod syrran och hejade (tack!) och där kändes det finemang även om ansträngningen naturligtvis var hög, det var ju tävling! 

Sen sprang man genom kohagar och vindlande stigar innan man kom fram till Kullabergs Fyr. Här hade man då sprungit lite över 5 km och enligt Racetimer låg jag här 12:a. Här satt folk och hade picknick och här fanns även banans enda vätskekontroll. Sen vidare och över en gräsmatta och sen ned på en smal stig på skrå där man bara kunde springa en person och ett typ stup till vänster. Det var väl här som jag började känna mig stressad över de som låg på bakom för här började banan bli lite "farligare" än innan. Det blev brantare upp och ned och jag började tänka i banor om att ta det lugnare för att det inte skulle hända något, jag har ju några viktiga lopp nu det närmaste. Men det är väl när man börja tänka i dessa banor som det händer något. Så i en liten svacka mellan en lång nedförsbacke och nästa uppför så ropade jag bakåt att de som låg så nära skulle gå om. Då ingen svarade så tittade jag snabbt bakåt för att få ett svar. Dumt gjort för då tappade jag uppmärksamheten framåt direkt och jag stöp rätt ned i marken. Jag slog i bägge knäna, vänster armbåge och vänster tumme. Reste mig upp. Någon frågade hur det var med mig och jag svarade ok. Började så smått springa igen så fort flera hade passerat. Tänkte att jag testar annars får jag ta mig tillbaka till fyren. Höger knä hade redan börjat blöda rejält och var det som gjorde mest ont men jag traglade på. Med mycket lugnare fart och när nästa nedförsbacke kom så fegade jag nästan så att jag skämdes. Jag som älskar att springa nedför. Knäet gjorde ont av och till och började kännas "stelt" men jag fortsatte. Nu kom den tuffaste delen av banan där uppförsstigningarna inte längre gick att springa utan alla gick. Sen kom nedför och då fegade jag. 

Strax innan 10 km så kom en stigning med stenar och löv där man skulle ta sig upp på sidan. Grymt jobbigt men jag tog mig uppför så fort jag kunde trots att vaderna skrek. Hade man lutat sig bakåt hade man trillat ned. Jag såg två killar som utmattade satt sig/lagt sig mitt i backen 

Därefter vindlande nedför genom bokskogen och lite mer kohagar för att sen vid ca 11,5 km komma till det brantaste partiet på banan. Här skulle man rätt uppför den sista kullen för att nå högsta punkten på Kullaberg, Håkull. Man drog sig upp bland enebuskar och rötter och här var jag så trött i benen att jag glömde att jag hade ont i knäet. Väl uppe satt folk och hade picknick och det var en person som sa till mig: "Är det inte vackert!" Jag försökte titta ut mot havet och reflektera men kunde inte ta in den vackra vyn jag ville bara att det skulle vara över och orkade inte ens svara. 

Efter brant uppför så blir det ju brant nedför så klart! Hahaha, om jag fegat innan så kan man väl säga att här fegade jag som mest. Såg framför mig hur jag stupade på näsan och slog ut tänderna och inte kunde springa Stockholm marathon typ. Vilken fegis jag är! 

Men så började man närma sig Björkviken och målet. Man sprang återigen i en kohage på ett smalt spår med en del hål. Såg nu upploppet och målbågen fast för att ta sig dit var man tvungen att passera ett litet gyttjedike, hahaha. Ni vet ett sånt där dike man inte kan hoppa över för att det är för långt och som om man inte drar upp fötterna tillräckligt fort riskerar att fastna med foten/skon. 

Kämpa, kämpa den allra sista lilla gräsbiten åsså i mål. Där stod syrran med familj och tog emot. Hon berättade då att hon blivit orolig när hon stått där ett tag. Hon såg flera tjejer som gick i mål och visste ju hur jag legat till placeringsmässigt när hon såg mig vid Ransvik och insåg att jag nog hade trillat/skadat mig eller brutit loppet och blev så glad när hon äntligen såg mig komma. 

Nu ville jag bara där ifrån och jag stapplade bort till syrrans bil mer eller mindre direkt för jag mådde nu ganska dåligt och hade ont. 

Fick duschat, spolat av skorna och en bit mat innan jag tog tåget hem till Göteborg. 

Men jag kommer igen Kullaberg - nästa år då j-vlar! Å då ska jag inte ha någon mara som hägrar så att jag fegar i några backar och när någon flåsar mig i nacken så ska jag inte bli stressad av det. Vill de gå om så får de skrika att de vill, jag tänker inte vara snäll och kliva undan med risk för att falla själv om de inte bett om det. 

Detta var det tuffaste lopp jag sprungit, jobbigare än Risveden Terräng men jag gillade det verkligen! Jag kom på 17:e plats av 130 damer och fick tiden 1.24:48 på den 12,8 km långa banan. Damvinnaren gick in på 1.10:41 - grym tid på den banan! 

Skåne och syrran, vi ses igen den 29/6. Ja, för då går det visst ett kuperat maraton som jag ska springa med min syster, Båstad Maraton. En syrra som tills för två år sen inte sprungit speciellt mycket och inte heller speciellt långt. Jag tror hon kommer klara det med glans för om man tränar där jag sprang igår så kommer man med all säkerhet klara kuperingen på Båstad. 

Nedan några fler bilder...

Blodvite efter målgång (obs kolla den leriga vänsterskon, hahaha):


Skor och strumpor innan avsköljning med trädgårdsslang: 


Knäet idag: 


Ryggen på mig när jag passerat syrran vid Ransvik: 


Arg/sur/smärtande målgång: 

19 kommentarer:

  1. Ah, skön läsning och bra kämpat! Nästan så man blir lite sugen på att springa i skogen igen..är ju gammal orienterare. Fast jag skippar nog helst att skrapa upp knäna..kan du springa nästa helg med det knäet tror du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men då borde ju detta loppet vara kanon för dig ju! Nä, det är bara kjoltanter som är ouppmärksamma som trillar när det springer på PLATT stig, hahaha.
      Det känns stelt idag och strax måste jag bege mig som ledare till Skatås för 10 km (sista GBG-varvträningen) men jag får avbryta om det inte funkar...annars satsar jag på After-Run så klart!

      Radera
  2. det där var ingen dans på rosor! mycket bra gjort i svår terräng - och med det knät! aj aj.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack S! Well, känns ändå ok och när svullnaden lagt sig kommer det nog bli mindre stel! Kul lopp, du hade gillat det!

      Radera
  3. Puh, tufft! Det är väl lika mycket äventyr som löpartävling, de här trailarrangemangen, annars behövde ju arrangörerna inte dra banorna i så dramatisk terräng! Tur att det gick så bra som det gick ändå med förhoppningsvis bara lite ytliga skrapsår, och bra kämpat!! Vila nu extra i veckan så kan du dansa över broarna nästa vecka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det Staffan. Man hade ju kunnat göra banan lite enklare men det är väl sport att göra den så svår som möjligt ;-)
      Ja, hoppas på flygning på lördag!

      Radera
  4. Hej Eva!
    Kull att se dig sist!
    Starkt jobbat på loppet!!
    Jag har en fråga till dig eftersom jag såg att du har en (eller fler?!) baddräkt från TYR. Något som jag spanat på en tid. Hamnar dock mellan 2 storlekar. Är en 38-40. Tycker du jag skall välja den mindre eller större? Hittar inget ställe i Gbg som säljer i fysisk butik så det får bli nätet, svårt att prova.. Det är träningsbaddräkt jag är ute efter, inte tävling!
    Tacksam råd!
    Kommer vröla på dig på lördag, igen! Startar själv 13.22!
    Victoria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Viktoria! Hoppas vistelsen på Playitas fortsatte vara bra!
      Jag har storlek 38 (medium) och den är precis! Köpte storlek 40 (large) men den blev lite för stor. Hade helst velat ha en 39:a, hahaha. Jag beställde via Nordicsports/TYR Sverige och då det blev fel storlek så gick det lätt att skicka tillbaka och få en annan storlek. Nu vet jag min storlek och kommer kanske beställa via Wiggle nästa gång där de är lite billigare (vissa modeller) jag har Diamondfit som "rygg" på båda mina. Jag har en röd och en rosa. Lycka till med köp!
      Å självklart är jag tacksam för vrål, as always :-)
      Lycka till du med!

      Radera
  5. Kul tävling och bra kämpat. Tur att du hade röda kläder så att blodet matchade =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Olov! Ja, skönt att jag inte är blåblodig ;-)

      Radera
  6. Bra återskapat, Eva. Och riktigt bra kämpat!
    Det var verkligen ett utmanande lopp. Men mest var det en härlig miljö att springa i...!

    Kullamannen, we´ll meet again!

    /Mikael

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mikael!
      Skönt att ni klarade er igenom Nimis och Dödens Zon, det hade jag inte klarat igår efter vurpan men kanske nästa år! Jepp, Kullamannen we´ll meet again!

      Radera
  7. åh vad härligt och vilken grej, stort grattis. Nästan så man ångrar sig. Däremot blir det nog varvet för mig med mission, njuta! Njut av din prestation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Grattis själv till fina prestationer i veckan!
      Hoppas du kan njuta av Varvet! Jag kommer nog mest njuta efteråt ;-)

      Radera
  8. hej igen!
    Tack för tipset. Med tanke på att jag är längre än du så valde jag större dvs 36 TYR-size. Vi får se!!
    Du är en sann inspiration på många sätt Eva. Trevlig, glad och rar. Snygg sa svärmor också när hon såg dig på flyget!! Sug år dig! jag inspireras stort av dig. Körde Girot igår och fick veta att den trista olyckan jag becittnade i en gångtunnel var Marias man. Trist men tydligen övervarade han situationen väl. Det är roligare när alla mår bra och man har kul. Finns litet att slipa på arrngörsmässigt när det gäller Girot. Blir väl perfekt tills du gör cykelkarriär!! Hade älskat att se dig på triathlon! ju större motstånd, destå roligare!
    Kram V

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket V! Och ja, jag suger åt mig!
      Ja, det var hemskt det som hände på Girot igår. Maria hade en del att klaga på arrangörerna om man säger så. Han är ok idag men det kunde slutat riktigt illa.
      Jag, cykla? Nja, jag håller mig till min tantcykel för transport till jobbet. Måste ju lära mig simma riktigt innan jag ger mig på något annat ;-)

      Radera
  9. Fasiken vad bra kämpat Eva! Fattar inte att du vågar dig på ett sånt hårt lopp med bara tre veckor till maran… och en vecka till ditt varv! Oerhört tufft! Hoppas ditt knä är ok och att du återhämtat dig lite. Jag kände mig också bakis efter Kungsholmen Runt, man är lite ovan vid att behöva dricka vatten inser man. Sköt om dig nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ibland gör inte så genomtänkta beslut, haha.
      Well, det är när man börja tänka och fega som det händer. Hade varit bättre om jag inte tänkt och inte varit snäll för att släppa förbi han som flåsade mig i nacken.
      Fram till maran får jag nog hålla mig ifrån skogen ;-)
      Ja, jag dricker dåligt och jag svettades en del pga den höga ansträngningen så det var nog det som gjorde att jag kände mig bakis precis som du. Jag frös även igår och det brukar jag aldrig göra men tecken på att man tagit ut sig och att kroppen jobbar på åh.
      Idag är knäet mycket bättre så det blir start på lördag - så klart!

      Radera