söndag 16 september 2012

Race report Risveden Terräng


Ja så hamnade jag på pallen trots att jag innerst inne inte trodde på detta: 

Foto Gunter Gross

Mot ettan Jenny Nilsson som kom in på 1.14:43 hade jag ingen chans alls. Men det är ju inte så konstigt, hon är en triatlet som tränar 26 timmar i veckan, det gör inte jag (och är lite äldre). Grym tid av Jenny - grattis! Jag kom in på 1.26:39 som är mer eller mindre samma tid som förra året och trean Malin kom in på 1.29:04 så där hade jag marginal. 

Men låt oss ta det från början. Jag åkte ut till Sjövik tillsammans med bästa Tine, Alberto och Johan.

Väl där på Sjöviks IP var det nummerlappsuthämtning, hälsa på "känningar" och sen en kort uppjogg med Tine. Ställde mig längst fram och målet var att springa snabbt i början för att "skrämma" mina motståndare, hehehe. Jag tänkte att det är bara att gå all-in. Jag har ingen aning om min form men man måste våga ibland. Framför mig ställde sig min klubbkompis Patrik Andersson och jag trodde redan då att han skulle vinna. Det gjorde han oxå på 1.05!!! Herrejesses vad grymt! 

Starten gick och jag brassade på så gott jag kunde. Såg ingen tjej någonstans och Jenny som vann måste ha dratt på rejält från start och hakat på tätklungan för jag såg aldrig henne. Inte sen heller fattar ni ju med den fina tiden hon gjorde ;-)

Jag fokuserade på steget och det var tungt med flåset men jag bet ihop. Första kilometern gick på 3:45 och det är ju alldeles för snabbt men jag tänkte att det här var min enda chans att nå pallen; att starta snabbt på det lättlöpta gruspartiet och sen i skogen vet jag att jag springer ok och där är det inte lika lätt att springa om och/eller ha koll på sina motståndare. 

Några jag kände passerade mig och jag fick beröm för mitt lätta steg (tack Mattias). Skönt att höra att det ser lätt ut när jag faktiskt kämpar rejält. Eller ja, det var ju inte benen som var tunga utan flåset. Min kondis är ju inte alls på sin topp om man säger så. Men med en stark vilja kan man nå långt och när vi efter ca 6 km gruslöpning nådde "skogen" så hade jag hållit en snittfart runt 4:10-4:15. 

Jag gick uppför väggen och sen började lerlöpningen. Det var mycket blötare i år än förra året och även om  jag försökte så gott jag kunde att undvika djup gyttja så gick det inte alls i vissa partier. Kände att jag stod på ganska bra men kan väl säga att jag fegade lite mer i år i utförsbackarna. I huvudet hörde jag mig själv säga: Ta det lugnt, spring säkert, tänk på New York. 

Åsså äntligen kom jag ut ur det svåra terrängpartiet och även om jag älskar terränglöpning så kändes det underbart att komma ut på gruset och sen asfalten. Mest kanske för att jag då visste att det bara var några kilometer kvar. Strax innan vi kom ut ur skogen passerade en kille mig och informerade mig om att nästa tjej låg en bra bit bakom. Jag hade då utav funktionärer i skogen hört att jag låg tvåa och insåg där och då att om  jag bara kunde hålla ihop det de sista kilometrarna så skulle jag få en pallplats. Jag hade ingen aning om min tid för så fort vi gått in i terrängpartiet efter den första grusbiten så slutade jag att titta på klockan. Bestämde mig för att inte titta på den nu heller, det viktiga var att bibehålla min andra plats, tiden var mindre viktig. 

Började plocka en del redan på gruset och sen på asfalten några till och trots att jag var grymt trött så kändes steget bra och jag fick in ett bra flow. 

Såg till slut kyrkan och visste då att det bara var ca 1,5 km kvar och fick nästan tårar i ögonen när jag insåg att jag skulle klara det. Bara sista knycken uppför gräset och den sista lilla överjävliga backen och sen upploppet. Jag tog några killar i denna sista backen och kom ihåg förra året när sonen och hans bästa kompis hade stått precis där och filmat. Strax innan detta kortet tagits (tack Tommy) så stod det tre små tjejer (ja ni ser dem faktiskt) och jag klappade deras små händer precis innan kurvan och de blev så glada:

Foto Tommy från Friskis

När jag sen gått i mål så var jag tvungen att stå och hålla mig i stolpe i ett av tälten man passerar när man gått i mål. Runtomkring mig låg det folk på marken helt utmattade och leriga. Jag stoppar min klocka men orkar inte titta på tiden.

Jag går ut från sista tältet och där står tävlingsledare Mattias Balkander och säger att jag sprungit på samma tid som förra året. Jag frågar om ettan och får reda på att hon gått in på en supertid.

Jag går runt målområdet för att ställa mig vid upploppet för att spana efter när Tine går i mål. Passerar podiet/prispallen och blir uppkallad av speakern som känner igen mig från förra året. Kommer inte ihåg vad jag säger mer än att jag lovar att komma tillbaka nästa år och att då springa på 1.20!!! Hahaha, ja varför inte?

Ser Tine komma på upploppet och skriker som en galning. Folk omkring mig stirrar på mig men det skiter jag i för jag vet hur mycket ett sista hejarop kan betyda i slutet av ett lopp. Tine kommer in på fina 1.35 och kommer på 15:e plats. Betänk att Tine är en asfaltslöpare och det är väl först i år som hon pga av alla våra turer i Änggården förstått tjusningen med terräng. Jag är övertygad om att hon kommer att nå sitt mål på Lidingö och jag var igår så stolt över henne.

Efteråt tog hon den här bilden på mig:

Foto Tine Bishop

Ni kanske undrar vem det är jag står och tittar på precis brevid fotografen? Jo det var bästa Jogg.se-Krister som persat med nästan tre minuter och kom in på 1.16 - hatten av Krille! 

Det jag tar med mig från igår är att jag har en vilja av stål och att denna tydligen kan övervinna en dåligt flås, att jag känner underbara människor som jag kan dela min älskade löpning med, kommentaren vid bilen strax innan vi skulle åka av en man som jag sprungit om i sista backen: Du har ett så lätt och snyggt steg! 
Ibland värmer det mer att höra att man springer snyggt än att man springer snabbt ;-.) 

Allra sist vill jag tacka Risveden Terräng  - ett kanonarrangemang från början till slut och för de som är sugna på en utmaning som heter duga boka in 2013 redan nu! 

/Eva

14 kommentarer:

  1. Underbara Eva! Jag var stolt över dig med, du är en riktig kämpe.
    Jag känna ingen person som är så generös som dig, jag hade aldrig klarat det så bra om inte du hade tagit med mig runt Änggården och givet mig massa av gode råd, hade dine ord i huvud under hela loppet! Tack min vän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord! Du är oxå en kämpe! Vi är grymma båda två! Kramar!

      Radera
    2. Kul läsning.

      Radera
    3. Tack Gunter och tack för kortet! :-)

      Radera
  2. Så roligt! Stort grattis!! Vilken revansch efter alla problem och tråkigheter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det Andrea! Never, ever give up!

      Radera
  3. Svar
    1. Tack Ava! Lycka till med klockan ;-)

      Radera
  4. verkligen härlig läsning! tur att du (och andra löpbloggare) håller stilen när man själv har parkerat fullständigt.. det piggar upp och man får drömma lite. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kommer igen! Det gör vi alltid, eller hur? Se bara på mig som haft ett överjävligt år. Plötsligt vänder det så hang in there!

      Radera
  5. Alltså igen; gryyyymt!
    Ni är (inte) kloka :-D Fantastisk prestation.

    Och det där med terräng vs. asfalt, asfalt vs. terräng - hur kan man inte älska båda trots att de gör en ambivalent om man måste välja?

    Grattis grymmos!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gracias querida!
      Och visst kan man älska båda, mer eller mindre i vissa perioder ;-)

      Radera
  6. Bra skrivet i bra sprunget. Grattis än en gång till en superbra prestation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Olov, jag gjorde verkligen mitt bästa efter de förutsättningar som var. :-)

      Radera