150 varv senare...

Inatt klockan 04.15 lade jag mitt huvud på min egna huvudkudde igen efter en härlig vecka på Kreta med min fina lilla familj :-)

Vi har haft det underbart och att min klocka gick sönder första dagen tog jag som ett tecken att inte tänka på tiden och det var ganska skönt.

Precis brevid vårt hotell låg "The Stadium" som Voula vår grekiska hotelldirektris kallade den lilla fotbollsarenan med liten läktare och löparbana runt:

Det första maken sa när vi gick förbi första dagen var: "Men titta där kan ju du springa!"
Sagt och gjort! Sex gånger sprang jag 25 varv inne på "The Stadium" = 150 varv = 60 km.
Längs ena långsidan såg man stranden och vattnet som låg precis brevid!
Efteråt såg det ut som om mina Nike Free hade spelat Franska Öppna i tennis pga den röda sanden/jorden på banorna:

Efter 25 varv så sköljde jag mina träningskläder och hängde dem på tork på vår balkong:


Och att jag har en "kjolbränna" som inte vill gå bort, det pratar vi inte om :-P

Det var riktigt jobbigt att springa där nere i värmen men för mig var det en stor utmaning då värme är det jag tål "sämst". Sprang därför mer eller mindre vid samma tid varje dag (ca 17:00) och för att inte störa "familjelivet" alltför mycket. Jag hade med mig en flaska vatten och hade vätskepaus vid varv 10 och 20. På dessa dagar lyckades jag "förbättra" min tid på 10.000 meter med två minuter. Från 55 minuter till 53 minuter. Dvs från ca 5:20 tempo till 5:10 tempo.
Om jag ska försöka förklara hur jobbigt det var ansträngningsmässigt så kan jag säga att det var som att springa dubbelt så långt och i ett tempo på 4:15...

Förutom att det var jobbigt pga värmen så var det även mentalt utmanande att springa runt, runt. Förstår att det är en annan sak om man springer ett 10.000 meterslopp...
Hittade strategier för att komma ihåg hur många varv jag sprungit och använde även tiden till att tänka på positiva målbilder inför framtiden. Och att vissa tycker att jag är en "galning" som sprang dessa 150 varv - I don´t care!

Förutom löpning så har det givetvis varit vackra vyer, härliga bad och god mat.

Här en bild på en av mina favoritblommor som finns i Medelhavsområdet, Bougainvillea:


Och att jag skulle klara mig helskinnad det trodde väl ingen? Jag lyckades dratta på ändan och skrapa upp armen när vi var på båtutflykt till Gramvousa Island (där det finns en gammal venetiansk fästning och ett båtvrak) och Balos (Medelhavets Maldiverna?).
På väg ner från borgen som låg ca 200 meter rätt upp så halkade jag på några lösa stenar och var inte så sugen på att bada sen men det var ju bara att bita ihop och tänka på att saltvattnet rensar såret, eller hur?

Här ser ni maken och sonen som snorklar i Balos Bay, där sanden var vitrosa och vattnet turkost:


Annars kan man ju tro att det här var det som skulle få mig skadad:


Moppe! Haha, maken fick sig ett gott skratt när han förstod att jag ALDRIG kört moppe i hela mitt liv och vi fick ha övningskörning i 10 minuter på en parkering innan det bar iväg ut på de MYCKET farliga grekiska vägarna!!!

Jag tror att maken och sonen, som åkte på upptäcktsfärd när jag sprang, tyckte att det var "roligare" att åka utan mig som bromskloss ;-)

Vackraste färden var i alla fall upp i bergen där man åkte genom olivlundar, fält med vinrankor och där tiden stått still. Där den ekonomiska krisen känns långt borta och så även internet. Där livet går ut på att skörda sina åkrar och få det att gå runt. När vi svepte förbi på våra moppar så vinkade folk på oss glatt men tittade lite förundrat på oss och undrade nog egentligen vad vi gjorde där.

När vi var högst uppe på en topp och såg ner över den lilla staden vi bodde i (Kissamos/Kastelli) och man såg den vackra naturen, havet och hörde syrsorna och kände lukten av medelhav då blev jag så där rörd och ödmjuk och tänkte på att just det ögonblicket kommer jag att ta fram när det regnar och är kallt senare i höst.

Senare kom vi upp till en liten lokal taverna där vi åt så gott, så gott.

Annars vid varje måltid så var den stående frågan om jag kan föräta mig på tomater:


Att äta tomater nere i Medelhavet går inte att beskriva. Tomaterna har fått mogna på busken och är SÖTA. Annat är det med de genmanipulerade varianterna som finns här hemma :-(

Kan inte komma på mer att skriva just nu (även om det självklart finns mycket mer att berätta) utan avslutar med denna bilden. Bergen i bakgrunden och en man som står med ett fiskespö ute på klipporna: