Delvis en seger - racerapport Strömstadsmilen

Gårdagen började med en morgonjogg med maken i väldigt lugn fart. Kanske för lugn så att jag glömde lyfta på fötterna för när vi nästan var hemma så trampade jag snett på en trottoarkant och stukade vänsterfoten INÅT och föll handlöst framåt! En äldre herre i röd Volvo stannade och vevade ner rutan för att kolla att jag var ok. Käre maken vinkade och sa att det var lugnt. Reste mig snabbt och sa: Jag måste springa på foten! Va? sade maken. Och jag stapplade iväg, ont som f-n gjorde det men efter de ca 300 metrarna till hemmet kändes det lite bättre. Blodet rann nerför höger knä och höger handflata värkte. Äh, tänkte jag och lindade vänsterfoten hårt, hårt.
Ska du springa mamma? frågade sonen. Jepp, jag ska försöka. Så i kompressionsstrumpor och lindad fot satte vi oss i bilen:


Och här höger knä (även vänster uppskrapat):



Mycket köer igår på E6 i norrgående riktning och vi var inte framme i Strömstad förrän ca 15:10 med loppet som skulle börja 16:00. Egentligen bra för då hann jag inte tänka på att vara nervös.

Värmde upp i värmen (ca 26 grader) och kände mig stel i vänster fot och främst höger knä ömmade men inte så mycket att jag inte kände för att springa. Dessutom var denna tävlingen träning på något helt annat än just själva springandet. Jag skulle försöka fokusera på positiva tankar och inte dras med i min negativa spiral och då kändes inte själva resultatet/tiden som det främsta målet.

Starten gick och det kändes bra men varmt. Ingen aning vad jag låg i för tempo men det var ju oxå en medveten sak denna dag; att inte springa med klocka.

Först gick det nedför i ca 1 km sen en liten ganska brant uppförsbacke innan det gick neför igen och man kom in i själva staden. Här sprang man ner mot hamnen och längs vattnet innan man vände upp igen mot de två stora stigningarna. Inte var jag förberedd på att det skulle vara så kuperat men jag kämpade på. Värmen var jobbig och jag sprang igenom alla duschstrålar som snälla Strömstadsbor gav oss löpare och jag drack vatten vid varje vätskekontroll (en mugg vatten över huvudet och en ner i strupen). Kände att jag höll ett ok tempo men pga av värmen och min stela fot förstod jag att det inte var någon superfart direkt.

Efter de två stigningarna så sprang en liten bit i ett bostadsområde innan man vände in på Strömsvallen igen för varvning (det fanns även 5 km-klass som avverkats timmen innan milloppet) och här stod maken med två flaskor vätska som jag dock tackade nej till. Slängde mina solglasögon till honom då de nu var så vattendropprickiga av alla duschar jag sprungit igenom att det var svårt att se.

Inne på vallen stod Lena och hejade, kände mig ganska trött och orkade inte riktigt vinka tillbaka. Nu såg jag tiden för första gången: 5 km passerades på 21:35

Och så på andra varvet då. Samma slinga igen. Märkte hur många började krokna men jag kände mig ganska stark och ökade faktiskt mitt tempo lite. Nere i stan igen var det grymt varmt men jag kände mig ändå stark på något sätt. Vänster fot gjorde nu ont och det stramade rejält i höger knä men nu var det inte långt kvar så det var bara att bita ihop.

I stigningarna upp så passerade jag ganska många och jag kände mig nöjd.

In på vallen igen och jag såg att klockan stod på 43 nånting när jag kom in på upploppet.
43:37 blev min officiella sluttid.

Ingen tid att hurra över och långt borta från mitt sub40 mål.

MEN jag hade ändå en bra känsla när jag gick i mål. Jag hade litat på min känsla, jag hade hållit ett jämnt tempo loppet igenom och jag hade på andra varvet sprungit BÄTTRE och inte låtit mina negativa tankar ta över när jag sett 5 km-tidspasseringen utan kämpat vidare och trots värme och dålig fot och knä sprungit vidare.

Jag har inte tempotränat så mycket det sista och värme och jag är ingen bra kombination.

MEN för mig var gårdagen ändå en seger; jag hade en bra känsla i kroppen och kände att den mentala delen av loppet var ett stort steg framåt. Sen att den fysiska delen och prestationen inte var på topp känns faktiskt inte riktigt lika viktig.

Maken sa att det "såg bra ut" när jag sprang och att jag sett stark ut trots att han såg att jag hade både ont och att det var varmt.

Så jag tar de positiva bitarna från igår med mig vidare i både min fysiska och mentala träning. Jag känner tilltro inför framtiden och att jag kommer att nå mina mål kanske innan 2011 är över.

Att få åka hem till en "gammal" väninna och hennes familj tillsammans med min egen och bli "ompysslad" efter loppet = lindad fot och sittandes i solstol och få ett glas skumpa och sen färska räkor (och lite mer skumpa) gjorde att gårdagen blev en riktigt bra dag.

Idag känns foten bättre även om den inte tyckte det var så kul att trampa vatten under vårt morgondopp i havet då sonen tog ganska lång tid på sig innan hann gick i och hans snälla mamma väntade tålmodigt i det kalla havet :-)

Nu skruvas det utemöbler och om en stund ska vi tydligen gå på fotboll: IFK Göteborg - Syrianska.

Det är skönt att ha semester :-)