Strax innan jag satte mig på cykeln hade jag lämnat mitt lilla kontorsrum med förhoppningen att inte behöva stå där och öppna dörren igen förrän om ca 4 veckor.
Imorgon ska jag försöka lita på min känsla och inte dras ner i djupet av min egna prestationsångest. Jag måste lära mig att lita på mig själv och inte dras med i mönster som är dåliga och som jag hållit på med för länge. Strömstadsmilen vill jag ska bli ett avstamp.
Jag vill gå tillbaka till den där majdagen 1999 när jag stod på startlinjen för allra första gången här:
Egentligen hade jag redan vunnit innan jag ens startat. Jag skulle springa mitt första Göteborgsvarv och riktiga lopp. Jag hade vunnit över min egna rädsla och över min astma. Då var prestationen inte så viktig utan mitt enda mål var att fullfölja och få ett kvitto på att jag bestigit det där oöverstigliga berget.
Sen följde några år av komfortlöpning innan jag 2007 bestämde mig för att bli bättre. Och någonstans på vägen när jag började bli lite snabbare än de flesta motionärer så tappade jag den där fina känslan och lät prestationen ta över.
Mina fina ord om att jag bara tävlar mot mig själv låter så tomma när jag tänker på dem. Vem gör jag det här för? Gör jag det verkligen för mig själv och jämför jag mig verkligen inte med någon annan? Vad är det jag EGENTLIGEN vill och älskar med löpning?
Jag återkommer till orden jag började inlägget med; att jag är en känslomänniska. Varför blev det då så här? För vem är det jag vill visa att jag är "bra"?
Den bästa känslan jag haft när jag sprungit har inte varit några lopp utan andra upplevelser. Att springa i min vackra hemstad och bara njuta och att inte titta på klockan. Att höra hur andra som korsat min väg blivit bitna löpare för att jag en gång sådde ett frö hos dem - DET är det som jag älskar med löpningen men även känslan av frihet, lycka och att få vara frisk och kunna röra på sig.
Så nu, för resten av 2011 kommer jag jobba på det där med känslan. Den där positiva som fyller mig med energi inte den där negativa som drar ner mig i fördärvet och som gör att jag är helt dränerad på energi när jag ställer mig på startlinjen.
Visst hade det varit enkelt att gå den "enkla" vägen, dvs att sluta tävla men det hade väl egentligen bara varit en flykt från att lära sig att hantera negativa tankar.
För jag tror att när jag kan hantera detta så kommer prestationerna komma av sig självt. Känslan kommer att vara nyckeln. Jag har en stark tro på detta och tron har ju försatt berg innan. Så nu börjar resan mot detta mitt andra berg att bestiga.
Ha en fin fredag.
/Eva
Jag tror mer och mer på att Running Within verkligen är en bok för dig, klicka på bilden på min blogg för mera info, layoutmässigt är den rätt trist men den innehåller väldigt mycket bra tips, inte minst tips om hur man ska tänka och bete sig innan tävling - kapitel jag nu läst flera gånger!
SvaraRaderaSnabb-Stark-Lätt är mitt mantra när det börjar ta emot och det hjälper att få ny energi!
Det är så lätt att tappa glädjen (och perspektivet!) när man hela tiden vill mera och bli bättre och snabbare! Du är ju redan en vinnare som springer och tränar regelbundet och DESSUTOM får ANDRA att göra det också!!
Ha en fin fredag och lördag och söndag och...
Staffan: Tack och du har så rätt.
SvaraRaderaOch boken, den beställde jag igår!
Ha en fin helg du med :-)
Bra skrivet, och även jag tror den boken kommer passa dig perfekt, den är verkligen inriktad på att man ska finna lyckan i att springa, och hur man hanterar mörka tankar före lopp (för det är ju som sagt före loppet det är värst..efter eller under är ju aldrig nåt problem liksom). Annars finns det coaching (googla coaching Göteborg tex) som jag tänkte prova under hösten. Hette "KBT" innan.
SvaraRaderamedeldist: Tack.
SvaraRaderaJa under och efter lopp är inga problem. Och när uppladdningen tar så mycket energi att man är helt dränerad på energi när man ställer sig på startlinjen behöver man hjälp. Värst var Varvet i år, det kändes som om jag redan sprungit ett lopp innan jag ens startat och då är det inte så konstigt att man inte orkar hela loppet trots de bästa förberedelserna och att man är i form.
Måste bryta ett dåligt mönster och klarar inte detta själv och kommer få professionell hjälp (redan på gång) och det blir kanske blir den svåraste träningen jag genomfört, den fysiska biten har jag redan delvis lyckats med nu måste jag jobba på andra bitar.
Jag är också en känslomänniska och det har inte direkt blivit "bättre" sedan jag fick barn :) Men jag tror att det mest är bra att vara det. Även om det ibland är sämre.
SvaraRaderaDet är svårt att inte jämföra sig med andra och jag gör det mycket mer än jag vill göra, men försöker samtidigt jobba bort det mer och mer. och just löpningen är faktiskt något som hjälpt mig att endast utgå från mig själv. Visst är det roligt att vara bättre och ibland bäst, men viktigast för mig är ändå att jag utvecklas.
När jag känner sådan där olust inför ett pass eller en tävling brukar jag sänka kraven - rejält. Och då går det oftast mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på :)
Stort lycka till imorn nu!!
Andrea: Ja, visst är det bra att vara känslomänniska annars hade ju varken du eller jag varit som vi är ;-)
SvaraRaderaJa, krav är både bra och dåligt och de krav som jag har på mig själv är ju de som är värst och den som är hårdast mot mig är ju jag själv.
Jag anser att hela livet handlar om att fortsätta att utvecklas på många plan och att möta sina rädslor på ett eller annat sätt. Vissa mönster är svåra att bryta men första steget är att inse att man har ett "problem".
Jag hoppas kunna vända något "dåligt" men inser att det kommer att ta ett tag men då jag även är en envis person så tror jag att det kommer att gå :-)