Jag, ödmjuk? Tydligen inte!

Jag var på fest förra veckan och utav de som var där så var det faktiskt inte så många jag kände. Men jag tycker alltid att det är kul att träffa nya människor och jag fascineras över samtalsämnen som avhandlas och folks åsikter om ditten och datten. När det sedan dricks alkohol så kan det ibland bli många skratt, bråk, meningsskiljaktigheter och lite annat smått och gott :-O

Och förra veckans fest var inget undantag. Till en början höll jag lite låg profil men efter att jag hållit tal till "jubilaren" så kunde jag "slappna av" och fokusera mer på sällskapet vid bordet där jag satt.

Jag brukar inte "pracka på" andra åsikter om träning och dess vara eller inte vara och än mindre brukar jag prata om min EGNA träning om inte någon specifikt frågar. Men när det kommer fram vad jag jobbar med hälften av min arbetstid och att jag är sjukgymnast i botten så kan vissa diskussioner leda åt verkligt intressanta håll. Otaliga är de gånger som det frågats om hur man ska träna och frågats om diverse åkommor. Vågar inte ens tänka på hur det är vara läkare och undrar ibland hur vissa personer "kan med" att fråga vissa frågor. Well, jag är en vuxen människa och brukar sätta ner foten när det blir för "mycket".

Självklart så kom löpning på tal och då man bor i Göteborg: Varvet. En tjej sa att hon precis sprungit Varvet för fjärde gången. Vad kul sa jag och fick motfrågan om jag själv sprungit. Ja, svarade jag. På vilken tid då frågade tjejen. 1.32 svarade jag. Åh herregud, fick jag som respons. Det måste du väl vara nöjd med var nästa replik från tjejen. Faktiskt inte, svarade jag. Vad säger du, svarar hon då och fortsätter med: Det var väl inte speciellt ödmjukt sagt. ALDRIG att jag kommer att säga vad jag sprungit på för då skulle väl du säga att jag är dålig!
Varför skulle jag det? svarade jag. Och vad menar du med att jag inte är ödmjuk? Jag sätter mina egna mål efter mina egna förutsättningar och min egna kapacitet. I år var mitt mål att gå under 1.30 och därför var jag besviken efter loppet. Lika besviken hade jag varit om min målsättning var 2.20 och jag kom in på 2.25. Det handlar inte om tiden utan målet. Besvikelsen är ju lika stor oavsett tiden, eller? Jag jämför mig inte med andra utan bara med mig själv, varför kan inte du det?
Och de som inspirerar mig mest är inte eliten utan främst de som går från noll och springer Varvet. En av tjejerna i min löparskola för 1,5 år sen hatade att springa och för mig var det en stor utmaning att få henne att tycka att det är "roligt" att springa. I höstas ringde hon mig och berättade att hon sprungit Midnattsloppet, hon som aldrig trodde hon skulle springa ett lopp. Och när jag dagen efter Varvet fick ett sms från samma tjej där hon berättade att hon sprungit Varvet och att jag sått ett frö när hon gick min löparskola om att kanske hon skulle klara det och att hon nu gjort det, fick mig att börja gråta. Så jag förstår inte vad du menar med att jag inte är ödmjuk? Känner du mig?
Då reste hon sig och gick på toa utan att säga ett ord. Bra sagt, sa två killar vid mitt bord och när hon kom tillbaka valde jag att inte fortsätta diskussionen utan lämnade det därhän och undvek tjejen resten av kvällen (och hon undvek väl mig oxå).

Så, vad säger ni? Vad är det att vara ödmjuk? Är det att inse sina egna svagheter och styrkor och inte framhålla sig själv i tid och otid? Det är en del, tycker jag. Jag känner även ödmjukhet inför mycket annat; så som livet, vänner, att få vara frisk och leva i ett underbart land.

Definition på ödmjukhet på engelska:
"Near the ground; not high or lofty; not pretentious or magnificent; unpretending; unassuming"

På svenska:
"Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar. Framförallt så är en ödmjuk person alltid villig att ge upp och startar inte strider. Falskt är dock att ödmjuka personer är rädda."

I rest my case, för oftast säger konflikter/diskussioner mer om andra än om dig själv...