En klassiker

Jag är sedan två år tillbaka med i en bokklubb med ett gäng andra trevliga tjejer. Kände mig till en början som en katt bland hermelinerna när jag var den enda som hade fast sällskap (dvs gift) och hade barn. Men mycket kan hända på två år och nu ser situationen annorlunda ut för de flesta och jag känner mig inte längre så "udda".

I början kände jag mig inte bara udda för att jag var gift och hade barn utan även för att jag inte som de andra i bokklubben var en inbiten bokmal. ALLA hade typ läst ALLT och att välja ut en bok för mig var inte det lättaste när man allt som oftast fick höra: "Den har jag/vi läst" eller "Hans förra bok var inte så bra så jag vet inte om jag vill läsa hans nya". Ofta fick jag ta hjälp av boksajter för att hjälpa mig med förslag.

Vi har nu läst Nobelpristagare, Polarutforskare, Svensk Maffias utbredning och böcker som varit korta och böcker som varit långa (807 sidor på engelska på tre veckor var en utmaning!!!) och nu börjar vi hitta våra "roller". Jag har lärt mig vem som gillar vilken genre och jag är tacksam att jag nu läst böcker som jag nog aldrig skulle läst annars. För visst var även jag en bokmal en gång i tiden men de senaste åren så har det tyvärr prioriterats annat än bokläsning. Så jag kan tacka bokklubben att nu återfått mitt intresse för böcker för det är LITE bättre avkoppling än att alltid sitta och titta på TV varje kväll (bortsett från "House" då) .
Allt som oftast tycker vi inte alls samma sak om böckerna vi läst och ibland behandlas boken bara fem minuter totalt innan vi hänger oss åt mat, dryck och uppdateringar på varandras liv :-)

I höstas så tänkte jag införa läsandet av klassiker. Många "säger" att de läst vissa böcker men har de verkligen det? Och att vissa böcker höjts till skyarna genom åren behöver nödvändigtvis inte betyda att de är bra. Och att myter bildas på filmen (inte boken) gör saker och ting ganska intressanta. Så var det tex med "Svindlande höjder" (eng. Wuthering Heights) av Emily Bronte, där kärlekshistorien mellan Heathcliff och Catherine är något som det pratats om forever. Så när vi sett filmen och insåg att myten inte alls stämde med boken blev vi alla ganska förvånade. Filmen hade på något vis blivit den "vedertagna" sanningen om kärlekshistorien och hur bilden av Heathcliff romantiserats till att bli en man alla kvinnor suktar efter. Men Heathcliff var ingen man att längta efter utan en verklig despot som mer eller mindre tog död på sin egen son. Och att stackars Catherine en gång föll för honom förstörde hela hennes liv...Inte så vackert, eller?

Denna gången har jag i alla fall valt den här boken:


"Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald. Tyvärr lyckades jag inte få tag på den på originalspråk så det fick bli en svensk nyöversättning...

Och självklart så ska vi se filmen från 70-talet med Robert Redford som Gatsby och Mia Farrow som Daisy:


Nästa år ska det göras en nyinspelning med Leonardo Di Caprio som Gatsby - härligt att veta att vi ligger rätt "i tiden" med våra bokval :-)

Mest intressant var faktiskt efterordet där det stod om författaren. Han var tydligen en riktig suput som var gift med en "neurotiker" och på 20- och 30-talet blev de ofta utslängda från diverse fester och hotell i New York när de druckit för mycket och hittade på "hyss". Tydligen gav han även tips till Ernest Hemingway som ledde Mr Hemingway rätt på författarbanan men käre Scott lyckades inte följa dem själv och dog nedsupen och utfattig med frun på "hispan".

Annars har jag idag även gjort en "klassiker" själv, dvs återhämtningsjoggat efter långpasset som jag var ute på igår. 8 km i lugn fart och nu ska jag fixa lite tilltugg inför träffen - hörs imon!