...som ska visa sin finaste nya leksak till bästa kompisen. Så kan man beskriva min känsla när jag idag för första gången delade 11:an i Änggården med bästa väninnan...
Vi har en tendens att hamna i ett visst tempo ALLTID när vi springer, det bara blir så. Många är de som "klagar" och säger att vi springer för fort och ofta får jag frågan om vi tävlar. Men så är det inte, det bara blir så. Vi hittar en rytm när vi springer ihop som är ganska tuff och så även idag. Fast att springa 11:an i 4:37 min/km är en OMÖJLIGHET!
Fast syftet med en så kuperad och vacker runda är inte att titta på tempot utan "njuta" av de tuffa backarna och den vackra naturen. En runda som är bra både för kropp och själ.
Att nu äntligen ha få delat detta med sin bästa vän kommer jag kunna "leva på" i flera dagar...
Sonen har lagt sig under en filt i soffan och slötittar på TV. Själv inväntar jag mannens återkomst så att vi kan planera fredagsmyset.
Today life is really good - ha en fin fredag ni som läser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar