3.31:40

Bästa och värsta loppet jag gjort. 

Smärta i höger vad från 18k å sen strax innan halvan även i lårbenet. 

Nu är det bevisat: Min kondis är det inget fel på det är min kropp som är för klen för maradistansen på asfalt (eller betong som i NYC). 

Rapport från loppet när jag kommit hem! 

(Men jag fick min alu-filt OCH en varm poncho)

Meeting a legend

Today I met a legend.
Today I give you a photo of me looking like a maniac in my swimming cap with a legend:

This is Mr Terry Laughlin. The founder of the swimming tecnique Total Immersion. 

I came in contact with Total Immersion almost a year ago when I met my Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen. I had for some months tried to learn how to swim "regular" freestyle by myself for a swimrun competition that I was going to participate in. But my tecnique was so bad I could hardly swim 25 meters without having the sensation that I was gonna drown. 

For the whole of this year I have put as much effort as I can into trying to learn how to swim freestyle through Total Immersion (TI) and to be honest I have many times felt that I either have a coordination problem or that I will not be able to learn this as I have passed the age of 40. However, I have never been a quitter and therefore I still try and try. And although my tecnique is not so good I managed, together with one of my best friends Maria, to win the biggest swimrun contest here on the Westcoast of Sweden. 32k running on rocks in the archipelago and 5k OW swimming with high waves, currents and A LOT of jellyfish that burn you. A year ago this would not have been possible and I would have laughed at people insinuating that I would win. But we did. For 2014 our goal is to get a spot in the 2014 edition of the biggest swimrun here in Sweden, ÖtillÖ. Classified by CNN as one of the most challenging one day multisport competitions in the world, 65k running and 10k swimming. I sincerely believe that TI will help me subcome this big challenge! 

But let´s get back to today. It was a bit overwhelming for many of the participants to meet Terry, including myself. He started to talk about what we were gonna do and describing the finesse with the tempotrainer. With the tempotrainer under your swimcap you can get a feeling for rhythm and pace. The tempo trainer beeps on intervals that you set. For example if you put it on 1.30, it beeps every 1.30 seconds and that is the tempo for your strokes, i.e. everytime the tempo trainer beeps you put your hand in the water and start a stroke. Our mission today was to count our strokes and then change the pace on the tempo trainer and see what happened with the stroke count. Another goal was to try and control the exact amount of strokes we did on each lap. Not the easiest thing! We also did several series with different focuses using the tempo trainer, for example one lap the focus was to focus on the hip rhythm via the tempo trainer. Another lap to fokus on what was going on with your legs/feet on the beep. 

Terry talked about getting the feel for a certain pace in the body and for that the tempo trainer is a very good help/guidance. I can compare that to running; you can use your GPS for getting feedback on your pace but it should never be controling you, you must get a feeling in your body for a certain pace. Also a treadmill will help you with getting the feel for a certain pace. Two years ago I ran a lot without my GPS watch to learn to listen to my body and get a feel for certain paces. Every race I did that year I could almost predict my finishing time on the minute. I will certainly use the tempo trainer in my swimming from now on to try and get a feel for certain paces and how to adjust the body either to lower pace or higher. 

Together with Terry was also TI-coach Tracey Maison Bauman from UK and of course Anna-Karin Lundin. 

It was a very good clinic/workshop and for me a nice distraction from the focus I have now with me running the ING NYC Marathon on Sunday. I know what my weaknesses are and what I have to work on with my swimming. Me trying to not to breathe in order to keep a good tecnique was immediately detected, hahaha. "The head is safe in the water, it´s like having the head on a pillow", hmmm, I´m not sure but maybe next time I´ll bring a real pillow and I will finally get a breakthrough with my breathing? 

Final week

Så är det då bara en vecka kvar till start. Tankar som kommer över mig är: har jag tränat tillräckligt, har jag valt rätt skor, hur ska jag kunna hålla mig frisk osv osv.

Jag kan ärligt säga att jag har gjort mitt bästa med träningen och sista veckan finns mer eller mindre inget mer jag kan göra för att optimera loppet mer än några kortare pass för att hålla igång benen och att äta och sova bra.

Som alltid när man närmar sig något man längtat efter så är det mycket blandade känslor. Det är lycka över att man ser målet men oxå ett visst vemod att något som följt en så länge nu inte kommer göra det. Lite som en bok man läst och när den är slut så uppkommer en viss tomhet över att inte kunna fortsätta läsa och följa de karaktärer som man lärt känna i boken. En långt planerad tävling blir ju som en följeslagare, en vän som finns där under alla pass och sen när loppet är över så säger man ju adjö. Det som man då får vårda är minnet. Minnet över alla träningspass på vägen och så klart crescendot som själva tävlingen är.

Detta loppet står som symbol för mycket för mig. Det var mitt drömlopp när jag bestämde mig för att kliva upp på maratondistansen, det var loppet som drev mig i de mörkaste av tider förra året, det är loppet i en av mina absoluta favoritstäder, det är loppet som står för min vinst över mig själv och presenten till mig själv för att jag aldrig ger upp.

Men Eva, du måste njuta, varför har du pressat dig så hårt det sista? Jo, för det är vad jag vill. Jag vill kunna njuta OCH prestera. Det här är MIN resa och jag gör den som JAG vill. Jag har satt tre olika mål (precis som det står om i Mackans bok faktiskt): Ett drömmål, ett realistiskt mål och ett "lägsta" mål.

Nästa söndag klockan 09:40 (New York time) så står startnummer 8669 där i Blue Wave 1:

                                                      (bild lånad från internet) 

Runner´s high

När man känner ångest inför något så kan man ju alltid försöka distrahera sig med något annat. Som att försöka pimpa sina löparkläder, så som sin löparkjol:

                      

Tur att jag inte är sömmerska på heltid för det tog både lång tid OCH blev snett, även på tröjan tyvärr: 

                           

Och om inte det hjälper så kan man åka till postutlämningsställe och hämta sin gula bh: 

                            

Jag skriver det igen; Zensah´s sportbh:ar är mycket sköna! Nu har jag snart alla färger (ni märker att jag har ett samlarbehov: kjolar, skor, sport-bh:ar etc etc), hahaha. 

Ni kanske undrar varför jag hade ångest i måndagskväll? Jo, jag hade fått tips av en MYCKET kunnig person om ett mycket intressant dubbelpass. Dock så var jag ganska osäker på om jag skulle klara passet då jag ju känt mig ganska sliten, speciellt i helgen. 

Nästa fråga ni kanske ställer er är vem denna kunniga person är och även undrar vad det var för pass som kan frambringa ångest? Jo, det ska jag berätta. Personen heter Marcus Nilsson, aka MaraMackan. Av namnet kan ni som inte vet vem Marcus är nog lista ut att han inte direkt är någon duvunge när det kommer till maraton. Förutom att han är en mycket duktig löpare, coach och även författare (han har många fler strängar på sin lyra men detta inlägget kommer bli långt så let´s leave it at that) så är Marcus någon som jag lärt känna via nätet. Löparcyberspace är en liten ankdamm, både på gott och ont så klart. I detta fallet bara på gott. Han för bla svensk maratonstatistik på sin sajt Sapiens och brukar kunna tippa andras resultat nästan exakt på sekunden. 

Om vi går tillbaka till det här med att han är författare med bok två på gång så har jag länge, faktiskt innan jag visste helt vem han var, sett boktiteln fladdra förbi både här och var. Många gånger har jag tänkt att beställa den men så har det inte blivit av. Sen har tiden gått precis så där som med en vän man inte ringt på ett tag. Nästan så att det blir pinsamt om man skulle höra av sig. Jag VET att den är bra för en annan person som jag träffat i denna lilla ankdamm är Staffan, eller Mr 4:30 fart genom tillvaron och om det är någons omdöme som jag litar på så är det hans. Vi tycker lika om det mesta MEN faktiskt om det viktigaste: SKOR! Sen att Staffan ALDRIG kommer att komma upp i de samlingar som Imelda Marcus (ja, MaraMackan) och jag har är en annan femma. 

Boken heter i alla fall "Löpträning mitt i livet". Titeln har alltid tilltalat mig. Men så var det det där att jag inte hade boken och jag ville ju åt det där specialpasset (ni förstår tilltron jag har till en bok om jag tror att ett pass är det som avgör om det blir fiasko eller succe i New York). Så jag beställde den. Kruxet var bara det att den antagligen inte skulle hinna till mig innan sista chansen för det där specialpasset var förbi. Men Marcus var så snäll att han skickade passet till mig ändå. När jag väl hade fått det så började ångesten krypa på mig. Sen blev jag informerad om att passet bara var till dem som håller en hög träningsvolym. Man kan köra det två gånger men för mig handlade det ju nu bara om en gång. Ett pass när man börjar dra ned på de längre långpassen inför maran men ändå vill bibehålla volym utan att slita för mycket. Ett pass som körs exakt likadant morgon och kväll samma dag. 18 km x 2. Känn på den! 36 km! Först ca 7-8 km i vanlig distansfart för att sen avsluta med 10 km i marafart. Totalt 20 km i marafart. 

Jag körde ett liknande pass för två veckor sen; 10 km distansfart och sen 10 km i marafart (fast då gick det lite fortare än marafart). 

Så igår så gick jag upp tidigt bara för att se hur regnet öste ned och hur blåsten ven. Men vad härligt att ge sig ut på 18 km då, hahaha, kl 06:45!!! 

Men jag klarade det! Bara för att sen resten av dagen på jobbet fundera på hur jag skulle klara av att upprepa det där. Samma sträcka bara för att parametrarna skulle vara någorlunda lika. 

17:15 stack jag iväg. Tänkte i mitt stilla sinne för att lugna mig själv att det inte gjorde så mycket om det gick långsammare, det viktiga var att genomföra. 

Vid exakt 8 km så stannade jag klockan och nollställde den och började på marafartblocket. Benen hade fram tills dess känts högst "osäkra", dvs de var trötta men var ändå med på noterna. 

Nu började det mörkna och det fanns mycket hala löv på cykelbanan där jag sprang men jag brydde mig inte utan jag bara körde. Efter några kilometrar började det på nåt konstigt vänster att kännas lättare. Och efter ca 5 km så kändes det så lätt att det nästan kändes osannolikt. Hur f-n i helvete kan detta vara möjligt? Jag fylldes av en euforikänsla, benen kändes lätta, steget bara flöt och det kändes som om jag kunde fortsätta så här hur länge som helst. Bara en gång tidigare har jag känt denna känslan, för flera år sen på ett pass i skogen. En slag oövervinnlighet; även kallat Runner´s high. Det går inte att beskriva men när det händer vet man. Mitt i denna glädje och lycka så fick jag en klump i halsen och kände hur tårarna var på väg. Det blev så enormt känslosamt när jag tänkte och kände efter. Nästan alla pass det senaste halvåret har varit så tunga, så tunga så när det nu blev så lätt så blev det väldigt överväldigande. Jag fick nästan en religiös upplevelse; att good things happen to good people och att efter allt tungt så fick jag detta tillbaka, jag var verkligen värd det där ögonblicket efter allt slit och all skit. 

När jag så sen kommit hem efter passet och benen kändes trötta så kände jag mig nöjd. Nöjdare än på mycket länge. 

Idag när jag kom hem så låg boken i brevlådan och när jag slog upp den och läste inskriptionen och signeringen så kom det en tår: 

                           

Tack snälla Mackan för boken som jag ska lusläsa och tack själv för att du inspirerar och delar med dig av din kunskap till så många! Jag ser framemot bok två. Lovar att beställa den DIREKT, nåt annat hade ju bara varit pinsamt. 

Sliten...

Living on the edge. Ja så kanske man kan kalla känslan jag har just nu. Känslan när man börjar bli ganska sliten och ligger på gränsen för vad kroppen tål. När inte ens de här båda lådorna med gels hade hjälpt att lyfta upp en:

Men det är helt enligt plan. Jag brukar inte köra så här tufft annars och gå mot sådan "slitenhet" men då jag inte befunnit mig i särskilt bra form sista halvåret så var detta mitt enda sätt att kanske få till en eventuell formtopp till New York. Innan har jag formtoppat på annat sätt och inte alls lika "medvetet" men då har oxå min lägstanivå legat lite högre än vad den gör nu.  

Det är otroligt vad kroppen kan prestera trots att den är trött. Men att hålla på så här som jag gjort de senaste veckorna innebär även en viss risk. Risken att du sliter ut dig helt eller skadar dig är ganska stor. Men jag vet att min kropp svarar bra på mängd, nästan bättre än på rena kvalitetspass och jag lyssnar på kroppen. Just nu säger den ok lite till men sen vill vi ta det lite lugnare Eva. 

Någon kanske undrar hur det går med min astma? Ja, det är bättre men inte helt bra. Och så mycket jag tappat det sista halvåret i kondis är lite sorgligt. Jag minns faktiskt inte när jag fick kämpa så för vissa farter som annars varit lätta, lätta. 

Innan jag visste varför det var så tungt så kämpade jag på. Sen när jag fick reda på varför så gav det mig en ganska stor knäck mentalt. Innan hade jag ju känt att jag var "dålig" och att jag fick kämpa på varje pass men sen när jag fick det svart-på-vitt så satte det sig även i skallen. Det blev ÄNNU tyngre. Hade jag gjort den där spirometrin innan Öloppet vet jag inte om jag hade pressat mig igenom det loppet med det resultatet. Så även om det nu egentligen är dags att göra en ny spirometri för att VERKLIGEN veta om jag blivit bättre så väntar jag till efter New York. Jag vill inte veta. Jag vill inte att ett eventuellt dåligt resultat drar ned mig igen och jag vill inte använda det som en ursäkt om det skulle gå dåligt. Min tro och vilja har ju helt klart i år visat att den är en minst lika stor del av min kapacitet som min fysiska kapacitet. Så jag kör på. Någon kanske skulle kalla det förnekelse och naivt, jag kallar det nog mer en slags överlevnadsinstinkt.  

Sista två veckorna innan loppet kommer inte innebära totalvila om nu någon trodde det. Jag aldrig svarat särskilt bra på totalvila. Jag blir slö då kroppen snabbt ställer om sig. Två dagars helvila innan ett lopp är en omöjlighet. Tidigare år har jag inte ens vilat dagen innan lopp men i år har jag kört helvila dagen innan och det har funkat bra. 

Efter loppet när jag återigen är hemma så kommer jag skriva ett väldigt personligt inlägg om just denna tiden innan loppet och alla tankar som fyllde mina dagar. Just nu befinner jag mig i min bubbla och vill ha den lite för mig själv och delar därför inte allt. Jag tror och hoppas ni förstår. Jag må skriva banala inlägg om vilka matchande skor jag ska ha men de tankar som uppfyller mig egentligen handlar om helt andra saker. 

Ett äpple

Jag som älskar äpplen är glad nu då det börjar finnas mycket av svenska äpplen att köpa. De är godast tycker jag. Helst så syrliga som möjligt och min favorit är Gravensteiner (kan bero på att det var en av äpplesorterna som fanns i min farmors trädgård).

När det inte finns svenska äpplen att tillgå så äter jag andra eller dricker äpplejuice. Ok då, jag får väl erkänna att jag dricker äpplejuice året om och alldeles för mycket. Men tänker som så här; an apple a day keeps the doctor away och om man dricker juice så får man ju i sig ännu mer äpplen = man håller sig frisk (eller så är det dåliga samvetet som vill rättfärdiga inmundigandet av för mycket äpplejuice, haahaha).

I lördags efter att jag avbrutit mitt inplanerade långpass pga att flera saker satte käppar i hjulet för mig, så tog jag i alla fall ett sådant här äpple i fickan och gick för att heja på några kompisar som sprang Göteborg Marathon: 

                               

För den intresserade så är äpplet av sort Aroma. 

Sen när jag stod där med flaggvakterna vid Marklandsgatan och hejade på alla som sprang förbi så glömde jag bort äpplet för en stund. Men så kom det förbi en cyklist och sa att det en bit bort låg en kille och krampade och mådde dåligt. Jag lämnade således min post för att gå och hjälpa till. När jag kom fram hade han redan rest sig då han fått hjälp av två äldre damer (varav en i en Stockholm Marathon finisher t-shirt) och han stapplade nu framåt. "Jag ska INTE bryta!" sa han. Jag kom då på äpplet och gav honom det. Han tittade glatt på mig och tackade. Jag begav mig tillbaka till min plats vid Marklandsgatan och strax därefter passerade han lite joggandes och sa: "Det där äpplet var fanimig det godaste äpple jag ätit!" Jag log och fick nästan en tår i ögat. 

Att stå i slutet av ett maratonlopp är helt enormt. Det är tunga steg, det är gång, det är lätta steg, det är plågade blickar, det är blickar av lättnad, ja det är så mycket känslor som är "all-over-the-place". Jag kommer ALDRIG glömma Jogg-Kristers kommentar till mig för några år sen när jag frågade honom om han inte skulle kliva upp på maratondistansen: "Eva, efter att i flera år stått vid 35k på Stockholm maraton så vet jag att jag INTE kommer att göra det!" Och det var först när jag själv befann mig där i år och som jag såg Krister där som jag förstod vad han menade. Läs gärna hans inlägg som beskriver detta så målande - ni hittar det HÄR! 

Efter det där avbrutna passet i lördags (som jag inte tänker utveckla några vidare teorier om mer än att det var bra att det avbröts) så ville jag få revansch igår. Det längsta långpasset skulle avverkas, 35 km. Att med bara en espresso i magen snöra på sig skorna med en sliten kropp kräver sin kvinna. Ångest är bara förnamnet. Jag kom ut och när jag har svårt att hålla 5:20-5:30 fart så vet jag att jag är sliten. Men det är ju meningen nu, att vara sliten. Sen trappa ned och hoppas på någon form av superkompensation/formtopp. Dock när man befinner sig i det där slitna läget så undrar man vad f-n det är man håller på med. Jag kan säga så här; maratonträning är tufft. Träning inför halvmaran är "enklare" och det har jag klarat utan problem i flera år men det här med maran är fanimig det svåraste jag gett mig inpå. Men jag har mitt mål i sikte. Jag ska bara hänga i lite till. Sen blir det ajöss till asfalten. När jag ser vackra bilder från skogsrundor blir jag nästan knäpp. Lite som att ställa en flaska sprit framför en nykter alkoholist. Och när Göteborgs asfaltsprinsessa Karima springer i Änggårdsbergen och jag tuggar asfalt så känns det som om världen är upp-och-ned. Men snart är ordningen återställd igen. 

Nåja, tillbaka till det där 35k-passet. Jag traglade på. Kroppen ville mer än en gång att jag skulle korta ned det men jag kämpade vidare. När jag så passerade Göteborgsoperan och visste att 30k passering snart skulle komma så bestämde jag mig för att inte vika ned mig när jag sprang genom stan hem. Pinsamt att springa som en slagen hjälte förbi alla söndagsflanörer och bra test att pressa sig ytterligare när man är trött, precis som i slutet av ett maratonlopp. Jag inbillade mig att jag nu kommit in i norra delen av Central Park och skulle forcera de sista 5k innan målgång. Och believe it or not, benen pinnade på. Så när Avicci´s "Wake me up" hördes i mina lurar så tog jag till mig texten och jag kände mig helt plötsligt lätt: 

"Feeling my way through the darkness

Guided by a beating heart

I can´t tell where the journey will end 

But I know where it starts

....

So wake me up when it´s all over

When I´m wiser and I´m older

All this time I was finding myself 

And I didn´t know I was lost" 

Resan och målet. Att hitta sig själv. Även att få avslut. Jag vet att det här är nåt jag måste igenom och jag kommer komma ut på andra sidan starkare än nånsin. Jag kommer ihåg min coach Terjes ord om att när jag en dag nådde balans mellan min fysiska och mentala kapacitet så skulle jag nå mina mål utan problem. Jag mindes den sista artikeln i serien "Evas mentala resa" på jogg.se.  

När jag stannar klockan på exakt 35k så ser jag att jag har lyckats springa de sista 5k 4:52 min/km-fart på trötta ben. För i Central Park så springer man alltid i sub5-fart. Jag har faktiskt aldrig gjort något annat och jag har bevis på det i egenskap av Gasellen. Vi får hoppas att jag den 3/11 inte bryter denna sviten. 

Efter passet så blev jag i alla fall enormt sugen på persilja. Sen skämdes jag över att jag åt upp allt och försökte snabbt gömma undan bevisen i kompostpåsen: 

                            

Well, de som känner mig vet att om persiljan är borta så är det oftast bara en person man behöver misstänka, hahaha. 

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kan vifta med lilltårna? Alltså bara lilltån, inte de andra tårna? Sonen kan oxå men inte lika "bra" som jag. Här följer bildbevis, eller ja man kan ju inte bara av att titta på bilden se att jag viftar men ni litar väl på mitt ord? 

                      

Apfötter kallade någon mina fötter en gång. Kanske det kanske och även om jag just nu är en asfaltsapa så tror jag faktiskt att apor trivs bäst i skogen. Så. 

Overload?

Det är med lite sorg i hjärtat som jag inte kan ha mina egendesignade Adidas Adios 2:

                     

De hade ju varit så perfekta...

Igår kom i alla deras potentiella ersättare: 

                             

Som ni förstår har jag inte gett upp det här med färgmatchning, hehehe. Detta är mitt första par Mizuno och modellen heter Ronin. Imon ska de testas på en morgonjogg. Funkar de så kommer jag att testa dem på lördag på mitt långpass. Mina fötter är inte lätta att tillfredsställa och även om många vet att jag har många skor så är just maradistansen på asfalt ganska svårt. Jag som är van vid lätta skor klarar inte riktigt hela distansen i just tunna skor och behöver således någon form av mellanvariant för jättedämpade har jag vant mig av med och får i dem inte till ett naturligt steg. Återkommer med vad jag tycker om skon. Intresseklubben antecknar eller? 

Mitt liv de närmaste veckorna leder som ni vet fram till ett crescendo den 3/11 och trots att det är tre veckor kvar tills vi åker så börjar jag redan nu nästan nå en form av overload. Jag försöker verkligen att inte ryckas med men det är inte lätt. Varje dag på Facebook lägger NYRR upp info, tips, bilder och annat för att piska upp stämningen. Igår lade de upp den här statusen: 

                                  

Snälla republikaner sluta trilskas nu! Godkänn budgeten! Sluta tänka på er själva! Jag tycker så synd om USA´s befolkning som drabbas av ett politiskt spel som i slutändan kan drabba inte bara dem utan faktiskt få effekter på resten av världen och för mig om man ska dra det till ytterligheterna att jag inte får springa min drömmara i år heller. Jag kommer inte kunna ladda om mentalt en gång till...

Försöker att tänka på att det löser sig och fokusera på andra statusar som tex den idag: 

                                     

När jag läser detta så får jag tårar i ögonen. Jag måste vara knäpp och hur blödig som helst inser jag. 

Å när de lägger upp citat från den största av de största som sprungit och vunnit detta lopp NIO gånger då är det lixom kört för mig och tårarna rinner nedför mina kinder: 

              

En annan sak som är på väg mot overload är mina vader. De knorrar och förra veckan så fick jag hem detta monster att försöka "muta" vaderna med: 

                       

En Rumbleroller. Det finns två hårdheter. Detta är den hårda. Not for beginners, hahaha. Nä, bring on the pain! 

För att ytterligare optimera förutsättningarna för vaderna så kommer jag gå en gång i veckan fram till loppet på massage. Ingen spa-massage alltså. Utan sån massage där man vill ha nåt att bita i alternativt skrika rakt ut. För er som bor i Göteborg kan jag varmt rekommendera Cia Hultkrantz på Massagecentrum. Hon vet vad jag ska göra och skäller inte på mig. Hon vet vad min dröm är och hjälper mig. Utan henne kan jag ärligt säga att jag inte klarat mina utmaningar i år. Tack Cia! 

Avslutningsvis vill jag dela en kommentar jag fick av min maratonidol Olle R. Olle har sprungit många maror och gav mig förra året många bra tips inför New York som jag ju tyvärr inte kunde "använda" men i år så! Tack Olle för ditt stöd - det betyder MYCKET! 

"Hade jag varit dig så hade jag satsat på tjocke skor inför N.Y och en gång för alla visat var skåpet skall stå någonstans. Jag tror du är i fruktansvärt bra form men att du har ett 33 km spöke från Stockholm. Skit i lätta skor, se till att höfterna får stöd och rasa över mållinjen på 3:21 och säg till alla "veni - vidi - vici, hallå trail, nu blir det du och jag 4ever". Take no prisoners in New York!"