Mixed emotions

                           

Det är onsdag. En del av köksbordet börjar bli inmutat av mig och mina lappar, krämer, första förbanden-kit och lite annat krafs. På fredag kommer nog hela köksbordet vara fyllt av grejer som jag ska ha med och grejer jag eventuellt ska ha med. Ni vet hur jobbigt jag tycker det är att packa. Jag brukar lägga upp allt som skulle kunna följa med för att sedan ta bort en sak i taget tills dess att bara det nödvändigaste finns kvar. Lite så är det nu och som sagt på fredag kväll kommer utsorteringsprocessen ske. Min vana trogen, precis som med packning, sparad till allra sista stund. Precis som om att jag hoppas att någon annan ska träda in och styra upp det, hahaha. 

Igår körde Maria och jag vårt sista gemensamma swimrunpass ihop innan loppet på lördag. Vi körde på lite tuffare för att testa. Enda debaclet var att jag lyckades fippla med klockan så exakta tider fick vi inte. Dock ett hum om hur upplägget bör vara på lördag. Sen var det en viss person (jag avslöjar inga namn) som gick igång på detta och idag så fick jag en jättefin exelfil med hålltider för ALLA sträckor under loppet och slutlig måltid. 

Jag stängde ned filen nästan så fort jag öppnat den. Det blev lite för verkligt för mig. Det är ju inte så långt kvar nu och mina hjärnspöken börjar göra sig hörda. Det är annorlunda att göra något med någon annan, man känner ett annat ansvar och man vill än mindre misslyckas än om man bara tävlar själv. 

Jag tittar i min träningsdagbok och gör direkt analysen att jag har verkligen tränat specifikt. Det som fått stryka på foten de sista två månaderna är farten på löpningen och styrketräningen. Det har varit löpning, löpning, löpning, simning, simning och mer simning. 

Så åker jag på mitt sista simpass och inser att nästa gång jag drar på mig våtdräkten är på lördag. Efter lördag kommer det inte behövas samma frekvens på simningen även om det är ett lopp till för Maria och mig den 31/8 (10islandrace). Jag inser där och då att jag kommer att drabbas av en tomhet. Den som alltid uppstår efter att man tränat länge, länge inför något och det sen är över. Det kommer finnas andra mål som tar vid men tomheten kommer ändå uppstå. Jag värjer mig mot dessa tankar, nu måste jag fokusera på NU, inte på EFTER. 

Jag ska njuta, jag ska ta in att jag får skörda det som jag lagt in så många timmar i. Jag får dela detta med någon annan som blivit en mycket god vän. I mina tankar finns redan målbilden där och ni som känner mig vet att det är tårar inblandade, så är det bara för känslomänniskan Eva. 

Om förra året handlade om snuvade upplevelser (Göteborgsvarvet, Öloppet, New York marathon m.m.) så handlar detta året om fullbordande. Vi hörs efter målgång på lördag. 

/Eva