Mer ärlighet

Jag lovade mer ärlighet så då får det bli det.

I New York i höstas köpte jag en ny maskot:

Kände väl att Frihetsgudinnan inte gav mig rätt mojo ;-) 

När vi kom hem från New York så trillade jag ner i en grop. Gropen hade funnits där ett tag men jag gick runt den hela tiden eller undvek den. Men för att komma framåt på vägen så måste man ta sig ner i gropen och sen upp ur den. 

Att leva i förnekelse och att förtränga jobbiga saker funkar ett tag men de kommer ikapp, jag lovar och jag vet. Så när jag krampaktigt höll fast vid min livlina som New York marathon blev för mig under 2012 så förstår man "kollapsen" som blev efteråt. 

Jag befann mig i den djupaste av gropar och kunde närhelst under dagen drabbas av svår ångest. För någon som aldrig känt så ska jag försöka förklara: Att när man är ute och går på gatan helt plötsligt och utan förvarning drabbas av tanken att bara lägga sig ner rätt på gatan och skrika alternativt dunka huvudet i den hårda marken. Det krävs GANSKA mycket att stå emot detta och jag glömmer aldrig en torsdag när jag kände detta. Jag var på väg till Valhalla för att simma och fick mota alla tankar på att göra just det jag skrev om ovan och istället rusa med de tunga vinterkängorna till badet, byta om och slänga mig i bassängen. Fokusera på vad jag gjorde med armar och ben som ett mantra och sakta men säkert känna hur ångesten släppte. 

Vissa dagar kände jag inte för att träna alls, än mindre gå upp ur sängen men tvingade mig till båda och lyckades väl hålla uppe en fasad gentemot omvärlden. Utan träningen hade jag gått under, det inser jag nu. Jag bara gjorde trots att jag var så trött så trött som jag aldrig varit. 

Jag bokade tid med en terapeut som insåg att jag balanserade på något som inte var så bra och jag fick telefonnummer till en psykiater som kunde skriva ut medicin. 

Jag var så avtrubbad att jag inte ens kunde gråta. Blev jag ledsen och kände hur tårarna var på väg var det som om någon bara stängde av kranen. Kroppen orkade inte gråta och använde min avstängdhet som försvar för att jag skulle klara mig. 

Jag drog mig undan på ett sätt och på ett annat låtsades jag att allt var ok och exponerade mig själv ännu mer än innan. Ska jag vara ärlig så kommer jag faktiskt inte ens ihåg vissa dagar i december.  

I samma veva tar jag beslutet att jag ska klippa av mig allt håret och låta det bli min naturliga färg. Det beslutet blir avstampet på att jag måste få det här att vända. 

Jag står i valet och kvalet om jag ska boka tid hos den där psykiatern och min terapeut är inne på samma linje. Jag sover dåligt, befinner mig troligtvis i en depression och har hamnat i en livskris. 

Jag väljer då att lita på mig själv. På min egen kapacitet. Jag bokar ingen tid. Jag tar ett steg framåt med hjälp av min terapeut bara för att nästa vecka ta två tillbaka. Jag kommer till insikt om så mycket att jag för en kort stund trillar djupt ner i gropen igen. Men så kravlar jag mig sakta men säkert uppför kanten och tittar ner i gropen. Jag förstår att jag måste lämna gropen bakom mig och gå vidare nu. Jag förstår att jag har alla svaren själv och att vissa saker är inte meningen att man ska ta in utan man kan lämna dem bakom sig ändå. Det är ok. 

Idag berättar min terapeut att hon var orolig för mig. Hon kände inte mig och visste inte vem jag var när vi träffades förra året. Nu vet hon annorlunda och berättar att det hela tiden varit JAG som fört våra samtal vidare och att det är JAG som haft en enorm kapacitet som gjorde att hon efter några gånger insåg att jag skulle klara det här. Jag behövde bara lite vägledning och någon som lyssnade på mig och sen ställde de rätta frågorna så att jag kunde ta mig vidare i min redan påbörjade analys och process. 

Jag inser att jag har en enorm kapacitet. Jag inser att den styrka som jag har och faktiskt alltid har haft gör att jag alltid kommer att kunna känna en djup tilltro till mig själv. Så precis som jag lovat mig själv innan så ska 2013 bli året då jag sätter mig själv mer i fokus. Det är jag fanimig värd.