"...De små lapparnas fina värld är totalt utraderat sedan vi fick våra smarta telefoner och våra medialt sociala plattformar. Ingen skriver längre “Jag älskar dig" på en lapp och hänger upp på kylskåpet med en liten löjlig magnet formad som ett hjärta. Vi skickar sms i stället. Efter några dagar har det där kärleksmeddelandet tickat bort och ut på din älskades mobil. Det finns inte kvar. Det är borta. När du blir gammal kan du inte bläddra i de där känslorna längre. Därför kommer dagens unga om tjugo år inte att få känna den bitterljuva smärtan det alltid innebär att hitta gamla brev, och sparade lappar, kvitton, och servetter från liv, flickor och världar som snurrat sig vilse och bort från en under åren. På lördag tar Tomas Tranströmer emot Nobelpriset i litteratur. Få, om ens någon, förtjänar det bättre. Läs hans dikt Romanska Bågar, om ett besök i en italiensk kyrka, och också ni ska känna det han kände, drabbas av samma osynliga, himlasända tröst, som han blev drabbad av. Reliker är mer än bara gamla benbitar. De fyller många av oss med hopp och förtröstan. Våra egna reliker, sparade brev, kvitton, lappar, böcker, foton, skivor och möbler, fungerar på ungefär samma sätt. Vi HAR levt. Vi har verkligen gjort tusen galna resor. Risken med den nya tiden är att vi missar att spara påminnelser ur det förflutna och om vilka vi var. Vi behöver veta det. För att veta vart vi ska."
Vill du läsa hela krönikan så klicka HÄR!
Vill du läsa hela krönikan så klicka HÄR!
Och här kommer Tranströmers dikt "Romanska bågar" ur diktsamlingen "För levande och döda" (1989) :
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Måste bara berätta. Alla mina år till sjöss använde jag Årskalendrar, där jag skrev upp alla hamnar med ankomst och avgångar. Bläddrade i en almanacka från 2001 här om månaden för att kolla min och J's "officiella datum". Ur kalendern trillar en lapp skriven av J där han skrev "Jag älskar dig och jag vill att du blir mor till mina barn en vacker dag"; skriven strax efter att vi träffades.
SvaraRaderaGud alltså.. du förstår min (vår) glädje att hitta lappen. Nu ligger den där, tillbaka i kalendern så att jag kan hitta den igen om flera år framåt :-)
Jessica: Åh, jag blev helt tårögd när jag läste din kommentar! Så fint! Kram!
SvaraRadera