För snart ett år sen var jag på väg till New York med en av mina allra bästa vänner Lena. Och som med många saker så uppskattas de oftast bäst i efterhand när man hunnit reflektera lite. Ungefär som Audrey Hepburn sagt om livet:
"Living is like tearing through a museum. Not until later do you really start absorbing what you saw, thinking about it, looking it up in a book, and remembering - because you can´t take it in all at once."
Nu är nästa resa till NYC bokad. 30/10-6/11 kommer familjen Fridman åka för att bland annat kanske åka hissen upp i den här kända byggnaden:
För som jag sagt innan leder inte alla vägar till Rom (åtminstonde inte i år!) utan för mig leder de i år till New York. Resan där jag ska få springa "det där loppet" som tydligen som ska vara så "unikt" när man springer genom fem stadsdelar och springer i mål i Central Park. Jag ser redan denna målbild framför mig och den driver mig starkare än starkt. Det är nästan så att jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det. Loppet som jag helt på egna meriter lyckats kvalificera mig till.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer...skippar t.o.m rapport om dagens träning och levererar istället ytterligare en New York bild som avslutning på detta "sentimentala" inlägg:
"Living is like tearing through a museum. Not until later do you really start absorbing what you saw, thinking about it, looking it up in a book, and remembering - because you can´t take it in all at once."
Nu är nästa resa till NYC bokad. 30/10-6/11 kommer familjen Fridman åka för att bland annat kanske åka hissen upp i den här kända byggnaden:
För som jag sagt innan leder inte alla vägar till Rom (åtminstonde inte i år!) utan för mig leder de i år till New York. Resan där jag ska få springa "det där loppet" som tydligen som ska vara så "unikt" när man springer genom fem stadsdelar och springer i mål i Central Park. Jag ser redan denna målbild framför mig och den driver mig starkare än starkt. Det är nästan så att jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det. Loppet som jag helt på egna meriter lyckats kvalificera mig till.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer...skippar t.o.m rapport om dagens träning och levererar istället ytterligare en New York bild som avslutning på detta "sentimentala" inlägg:
Staten Island Ferry (som man tar ut till starten för ING NYC Marathon)...
Nice!
SvaraRaderaSupernice!
RaderaHa ha men Gud så sjukt; du och jag med varsin (slut)bild som ger oss tårar i ögonen varpå _båda_ skriver om det på samma dag! (Skrev mitt nyss och klickade mig sen in hit).
SvaraRaderaFick gråten i halsen i söndags när jag sprang och bilden kom över mig så jag fattar precis hur du menar med din bild.
Vilket år det här blir Eva, vilket år!
Ja du Jessica så är det att vara känslomänniska :-P
RaderaDu och jag, du och jag!
Tror ärligt att jag kommer gråta hysteriskt när jag går i mål, glädje blandat med typ allt!
2012 kommer för alltid finnas i mitt hjärta oavsett hur det går <3
Ah vad harligt!! Det ska bli jatteskoj att folja din resa och hela uppladdningen infor det har. Har sagt det tidigare men det kanns som det ar ratt tjej pa ratt plats!
SvaraRaderaJa, det ska verkligen bli härligt Petra!
RaderaOch ja, jag kan inte annat än hålla med - rätt tjej på rätt plats ;-)