Strax innan jag satte mig på cykeln hade jag lämnat mitt lilla kontorsrum med förhoppningen att inte behöva stå där och öppna dörren igen förrän om ca 4 veckor.
Imorgon ska jag försöka lita på min känsla och inte dras ner i djupet av min egna prestationsångest. Jag måste lära mig att lita på mig själv och inte dras med i mönster som är dåliga och som jag hållit på med för länge. Strömstadsmilen vill jag ska bli ett avstamp.
Jag vill gå tillbaka till den där majdagen 1999 när jag stod på startlinjen för allra första gången här:
Egentligen hade jag redan vunnit innan jag ens startat. Jag skulle springa mitt första Göteborgsvarv och riktiga lopp. Jag hade vunnit över min egna rädsla och över min astma. Då var prestationen inte så viktig utan mitt enda mål var att fullfölja och få ett kvitto på att jag bestigit det där oöverstigliga berget.
Sen följde några år av komfortlöpning innan jag 2007 bestämde mig för att bli bättre. Och någonstans på vägen när jag började bli lite snabbare än de flesta motionärer så tappade jag den där fina känslan och lät prestationen ta över.
Mina fina ord om att jag bara tävlar mot mig själv låter så tomma när jag tänker på dem. Vem gör jag det här för? Gör jag det verkligen för mig själv och jämför jag mig verkligen inte med någon annan? Vad är det jag EGENTLIGEN vill och älskar med löpning?
Jag återkommer till orden jag började inlägget med; att jag är en känslomänniska. Varför blev det då så här? För vem är det jag vill visa att jag är "bra"?
Den bästa känslan jag haft när jag sprungit har inte varit några lopp utan andra upplevelser. Att springa i min vackra hemstad och bara njuta och att inte titta på klockan. Att höra hur andra som korsat min väg blivit bitna löpare för att jag en gång sådde ett frö hos dem - DET är det som jag älskar med löpningen men även känslan av frihet, lycka och att få vara frisk och kunna röra på sig.
Så nu, för resten av 2011 kommer jag jobba på det där med känslan. Den där positiva som fyller mig med energi inte den där negativa som drar ner mig i fördärvet och som gör att jag är helt dränerad på energi när jag ställer mig på startlinjen.
Visst hade det varit enkelt att gå den "enkla" vägen, dvs att sluta tävla men det hade väl egentligen bara varit en flykt från att lära sig att hantera negativa tankar.
För jag tror att när jag kan hantera detta så kommer prestationerna komma av sig självt. Känslan kommer att vara nyckeln. Jag har en stark tro på detta och tron har ju försatt berg innan. Så nu börjar resan mot detta mitt andra berg att bestiga.
Ha en fin fredag.
/Eva
