I februari förra året skrev jag det HÄR INLÄGGET. Ett av de mest lästa på min blogg faktiskt.
Jag kämpade med min simning då som jag även gör nu. Fast när jag läser inlägget så förstår jag att jag ändå kommit ganska långt från att bara klara att simma 25 meter utan att dö av andnöd.
Men som i alla sporter när man blir bättre/snabbare/mer uthållig så finns det alltid saker att förbättra och som man behöver jobba på.
När jag började träna och lära mig crawl hösten 2012 så fattade jag nog inte hur svårt det skulle bli. I löpning handlar det i början bara om att sätta den ena foten efter den andra och få upp sitt flås. I frisim är det inte riktigt så. I början sparkar man som en idiot med benen för att hålla sig flytande och då benen har en del muskler som behöver syre för detta sparkande så blir man väldigt flåsig och tror att man ska dö bara av 10 meter i bassängen.
Jag är glad att jag på min resa med min simning haft både en bra och förstående tränings- och tävlingspartner i Maria och men även en coach som inte gett upp i Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen. I början, men även fortsättningsvis, är det guld värt att veta att det finns de som tror på dig även även om du själv tycker att du suger.
Under min resa så har vissa saker varit svårare än andra men när något som jag kämpat med länge äntligen trillar på plats så är det en sådan befrielse att jag nästan tror att jag kommer kunna lära mig detta innan jag fyller femtio. Men så börjar man jobba med nästa grej åsså trillar man ned i sin lilla grop där man tycker att man inte kan simma alls. Jag insåg redan förra året att min resa mot att bli en bra simmare kommer att bli lång och kantad av glädje och sorg men utmaningen att som vuxen lära sig något nytt och att ha stora mål gör att jag inte ångrar något. Lite ett hat-kärlekförhållande som man varken kan eller vill ta sig ur.
När man anmäler sig till ett lopp som innehåller 10.000 meter simning i havet och sen kommer med så undrar man inte om folk tror att man är knäpp. Ena stunden är man glad och anser sig kunna klara detta utan problem bara för att i nästa stund befinna sig i någon form av skräckzon där man inbillar sig att man kommer bli uppfiskad redan på första simsträckan. Sen att jag skriver om det så här gör väl att folk tror ännu mer att man är knäpp.
Men jag har en knäppis att dela detta med. Ibland tror jag på ödet. Ödet att vissa saker händer och att man träffar vissa människor som för en vidare i livet på ett eller annat plan. Maria, tack för att du är min bästa knäppis. Jag tackar min lyckliga stjärna att vi träffades och bildade ett team. Annars tror jag faktiskt att jag kanske fortfarande harvat runt med min löpning och förbannat mig själv att jag aldrig lyckats på Göteborgsvarvet.
Igår tog en annan av mina bästa kompisar, Tine, denna bilden på Team ICA Supermarket Majorna efter 25x100 meter:
Jag kämpade med min simning då som jag även gör nu. Fast när jag läser inlägget så förstår jag att jag ändå kommit ganska långt från att bara klara att simma 25 meter utan att dö av andnöd.
Men som i alla sporter när man blir bättre/snabbare/mer uthållig så finns det alltid saker att förbättra och som man behöver jobba på.
När jag började träna och lära mig crawl hösten 2012 så fattade jag nog inte hur svårt det skulle bli. I löpning handlar det i början bara om att sätta den ena foten efter den andra och få upp sitt flås. I frisim är det inte riktigt så. I början sparkar man som en idiot med benen för att hålla sig flytande och då benen har en del muskler som behöver syre för detta sparkande så blir man väldigt flåsig och tror att man ska dö bara av 10 meter i bassängen.
Jag är glad att jag på min resa med min simning haft både en bra och förstående tränings- och tävlingspartner i Maria och men även en coach som inte gett upp i Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen. I början, men även fortsättningsvis, är det guld värt att veta att det finns de som tror på dig även även om du själv tycker att du suger.
Under min resa så har vissa saker varit svårare än andra men när något som jag kämpat med länge äntligen trillar på plats så är det en sådan befrielse att jag nästan tror att jag kommer kunna lära mig detta innan jag fyller femtio. Men så börjar man jobba med nästa grej åsså trillar man ned i sin lilla grop där man tycker att man inte kan simma alls. Jag insåg redan förra året att min resa mot att bli en bra simmare kommer att bli lång och kantad av glädje och sorg men utmaningen att som vuxen lära sig något nytt och att ha stora mål gör att jag inte ångrar något. Lite ett hat-kärlekförhållande som man varken kan eller vill ta sig ur.
När man anmäler sig till ett lopp som innehåller 10.000 meter simning i havet och sen kommer med så undrar man inte om folk tror att man är knäpp. Ena stunden är man glad och anser sig kunna klara detta utan problem bara för att i nästa stund befinna sig i någon form av skräckzon där man inbillar sig att man kommer bli uppfiskad redan på första simsträckan. Sen att jag skriver om det så här gör väl att folk tror ännu mer att man är knäpp.
Men jag har en knäppis att dela detta med. Ibland tror jag på ödet. Ödet att vissa saker händer och att man träffar vissa människor som för en vidare i livet på ett eller annat plan. Maria, tack för att du är min bästa knäppis. Jag tackar min lyckliga stjärna att vi träffades och bildade ett team. Annars tror jag faktiskt att jag kanske fortfarande harvat runt med min löpning och förbannat mig själv att jag aldrig lyckats på Göteborgsvarvet.
Igår tog en annan av mina bästa kompisar, Tine, denna bilden på Team ICA Supermarket Majorna efter 25x100 meter:
Efteråt så sa Maria: "Vi ser ju helt normala ut!" Haha, exakt!
Nu har vi likadana väskor och matchande baddräkter. Jag menar när man kanske inte kan simma snyggast kanske man i alla fall kan vara snyggast i bassängen?
Just nu kämpar jag mest på med position nummer två med min arm. När det går fortare och jag blir trött så glömmer jag den och sticker i handen direkt. Inte bra för då får man inte det där extra frånskjutet från höften gratis utan måste ta i mer för att kunna glida längre. Jag vet ju hur man ska göra; 1. Lyft armen/armbågen 2. Svinga fram armen genom att låta armbågen styra 3. Stick i handen i brevlådan (vattnet) - Jag menar, hur j-vla svårt kan det va´? Tydligen hur svårt som helst för en 43-årig tant i lejonbaddräkt...
P.S. Baddräkterna kommer från TYR, men finns än så länge i USA...
Fasen vad jag känner igen mig i ditt hat-kärlekförhållande till simningen. Ser mig fortfarande som kass simmare, även om jag är lite mindre kass än förut. :)
SvaraRaderaMen, fan ta den som ger sig!
Ja, Richard vi ska fanimig INTE ge oss!
RaderaHoppas Playitas ger dig ännu mer i år!
Det är säkert j-ligt svårt för att citera rubriken. Säger jag som gärna skulle vilja vara en av de där delfinerna som till synes ansträngningslöst glider genom vattnet men som samtidigt aldrig är i simhallen eller beredd att lägga ner något tid på det. Känner bara igen det där att det går jättebra i 15 meter och sedan tokdör jag :-)
SvaraRaderaJag är lite nyfiken på dina/era tankar inför Ö till Ö. Med tanke på den långa distansen både i vattnet och på land så förstår jag såklart att det är ett tufft mål att överhuvudtaget genomföra loppet. Samtidigt vann ni väl vad som är västkustens största (?) swimrun och jag vet inte vilken klass det är det på det övriga startfältet i damklassen? Inte i herrklassen heller egentligen förutom att jag känner till ett fåtal namn som väl närmast är att betrakta som proffs... Alltså undrar jag om ni har koll på konkurrenter och kommer formulera även andra målsättningar förutom att genomföra?
Jag antar att du kommer återkomma till mycket tankar kring Ö till Ö när det närmar sig? Det ska bli väldigt spännande att följa er på resan i alla fall!! Pepp! Och jag är säker på att du utvecklats enormt vad gäller din simning sedan förra inlägget, du får ju fina kommentarer på dina simpass i träningsdagboken!
Hahaha, ja delfin hoppas jag bli innan jag blir 50 ;-)
RaderaJa, Ötillö ÄR långt och det är faktiskt inte speciellt många tjejer/damer som tävlar ihop. De flesta hittar man i mixed klassen. Ganska många av tjejlagen går inte ens i mål.
I startlistan i år återfinns förra årets vinnare; en mor och dotter som var grymt duktiga och ganska överlägsna. Man hittar även det lag som nog genomfört flest Ötillö (Helena och Linda) och vunnit flest gånger (tvåa förra året).
Sen det lag som kom trea förra året som vi inte vet så mycket om.
På meriter har även det lag som vi slog på Öloppet kommit med (Skånskorna). Det vi vet om dem är att de genomfört Ötillö innan, genomfört IM båda två, varav en av dessa är Norseman som är en IM i Norge som klassas som en av de tuffaste i världen (man åker båt ut i en kall fjord och därifrån hoppar man i och simmar in till land, sen tuff cykling i bergen och en avslutande maraton där man går i mål på en bergstopp), maraton på 3.15 m.m.
Vi anser att det var en fin skalp att slå dem på Öloppet med 31 minuter om man säger så ;-)
Sen är det ett lag från USA och ett från UK och dem har vi ingen aning om.
Jag tror, precis som Helena Lindahl skrev när hon hörde att vi kommit med på våra meriter, att det i år blir ett tuffare lopp i damklassen och hon välkomnar detta då det tidigare år varit ganska skralt med konkurrens i damklassen.
Vad gäller herrklassen så är det ju multisportsproffs som kör. Vissa är ju atleter på heltid. Det är ju inte vi och jag jämför mig inte med dem då och gjorde inte heller detta när vi vann Öloppet.
Öloppet vs Ötillö kan man säga så här: När du gått i mål på Öloppet så kör du banan ett varv till så är det Ötillö. Så om vi klarade Öloppet på 6h så kanske ett realistiskt mål är att vi klarar Ötillö på 12h. MEN i år är jag en bättre simmare och kanske inte behöver tävla med bara 62% i lungkapacitet :-P
Sen var det någon som skrev till mig: Det är inte att man tävlar mot andra som är störst utan det är resan man gör i laget som är det största.
Det har jag tagit till mig och vi kommer att göra vårt bästa den 1/9 och hur långt det räcker är egentligen oväsentligt. Bara att få komma med och få delta är tillräckligt stort. Vi kommer så klart göra allt för att hinna med reptider och ärligt tror jag i alla fall att vi kommer att ta oss i mål.
Vad gäller träning så traglar vi båda på. Det är löpning och simning och vissa dagar försöker jag hinna med båda två.
När det blir varmare så kommer vi precis som förra året köra riktiga swimrunpass i en sjö och målet är att en gång i veckan köra ett långpass på ca 3 timmar. Vi kommer att träna efter vad som funkar för oss individuellt OCH gemensamt. Som jag skrivit innan tror jag starkt på att för att klara ett lopp på 10-12h bör man i alla fall ligga på den totala träningsmängden per vecka och det känns realistiskt att kunna genomföra.
Den 1/9 så direktsänds loppet via hemsidan och det känns skönt och tryggt att veta att det finns många som kommer följa vår framfart i skärgården den dagen <3
Tack för utförligt och intressant svar! Ja, Norseman har jag ju läst om, onekligen tufft! Du/ni verkar ha ett bra tänk både kring egen prestation och kring förberedelser och jag vet ju att du liksom jag gillar specifika förberedelser så långa simpass är nog kanon liksom så mycket löpning som kan rymmas i livet i övrigt. Du kan lita på att jag kommer följa er!
SvaraRaderaJamen med din motivation och idoghet kommer du ju vara exakt där du vill vara när som helst. Misströsta inte. Kanske för att du är så grym på löpning som du har höga förväntningar på andra sporter? Och smining ÄR svårt, det kräver massa andra muskler och små rörelser ger stora effekter under vattnet, bra som dåliga.
SvaraRaderaFörresten pantertanter har man ju hört om, men dessa lejondamer var ju något alldeles extra! ;)
Ja, du har så rätt C-M. Jag vill ju vara lika bra på sim som på löp och glömmer lätt att det tagit flera år att komma dit jag kommit med löpningen.
RaderaStämmer det du skriver om att små rörelser i vattnet, bra eller dåliga kan påverka ens teknik ganska rejält. Jag läste nån siffra nånstans vad gäller man får i output sett till hur man lägger in i energi och för löpning får man ut ca 40% av det man sätter in men på sim (och då var det duktiga simmare) så får man ut UNDER 10%, tror det bara var 7%!!! Så att ha en bra teknik när man simmar är ju jätteviktigt och jag börjar nu förstå varför jag blir så extremt hungrig av simning...
Hehehe, lejondamer ;-)