Metamorfos

04:30, 04:35, 04:35 & 04:40 - starttid på veckans morgonjoggar. Imon blir det gymmet.

Det finns flera tankar bakom mina morgonpass som jag skrev om i mitt förra inlägg. Sen finns det några skäl till men de behåller jag för mig själv.

Ni som läst min blogg ett tag vet att 2012 varit ett tungt år för mig och mitt hopp är 2013 kommer att bli ett kanonår. Det behövs vissa förändringar som lägger grund för att 2013 ska bli just det år som jag vill och vissa kan/kommer jag skriva om här i bloggen. Vissa andra är mer privata så de är mina som inte blottas här.

För att markera denna förändring som jag hoppas kommer att ske så har jag även valt att påbörja en förändring som syns lite mer på utsidan då jag igår klippte av mig mitt hår:

Så här kort är det nu. Kan inte ens sätta upp det i en tofs. 

När jag kom till jobbet imorse så var det en del chockade blickar! 

Även om denna förändring är en ytlig så handlar den även om det inre. Att acceptera mig själv och att jag inte längre är 20. Den 20 januari så blir jag faktiskt 42. Jag är inte längre brunett. Jag har 75% (!) grått/vitt hår och det sliter så mycket att hålla på att färga att nu får det vara slut. Att bli gråhårig tidigt i livet finns både på min pappas sida (han blev gråhårig när han var trettio och det är så jag alltid kommer ihåg honom från min barndom) men även min mammas sida. Dock ingen tunhårighet. Båda mina föräldrar som idag är i 80-års åldern har båda två mycket kalufs fortfarande. 

Även stress påverkar att man får gråa hår så 2012 har väl även det lagt sitt till mina ärftliga drag och påskyndat processen.  

Så jag omfamnar då detta trots att sonen är emot det och tycker att jag kommer att se gammal ut. Det är ingen process som kommer ske direkt, kanske mer ett år. Det går inte att färga av mitt färgade hår och att bleka det gör att det blir gult (tänk er hundkiss i snö) så jag måste bara härda ut och låta det sakta men säkert växa ut, bit för bit och klippa längderna under tiden. Så jag går emot strömmen att man ska göra allt för att visa/känna sig ung. Jag gör det som känns rätt för mig. Jag vet att det kommer att bli jobbigt och att jag kommer att få tankar om återfall men jag har en god bundsförvant i min frissa (tack J). 

Imorse på min morgonjogg så hade jag tårar i ögonen för det blev visst lite jobbigare än jag trodde så här dagen efter klippet. Jag ser inte mig själv i spegeln och inser att de där förändringarna som jag behöver göra är jobbiga saker. Så det blev en ganska stor symbolik i det där klippet men jag vet att det inte går att göra om precis lika lite som det går att vrida tillbaka klockan för att ändra andra saker i mitt liv. Nu gäller det att se framåt och vara stark. Jag kan klara detta. Och i takt med att det gråa växer ut bit för bit, bit för bit hoppas jag att de andra förändringarna även växer fram. 

/Eva