tisdag 8 september 2015

ÖtillÖ 2015, eller en lång resa som nu gått mot sitt slut...


Var ska man börja? Jo, det började under och efter förra årets lopp. Jag ville göra det igen. 
Men saker blir inte alltid som man tänkt sig och det kan hända mycket från det att man bestämt sig att man vill ansöka om att komma med, tills man får reda på OM man kommer med tills man står där på startlinjen. 

Årets resa fram till start har varit kantad av olyckor, trauman, sjukdom och andra inte så roliga saker. Att det slitit på mig fattade jag nog inte förrän jag var hos min osteopat förra veckan och efter behandlingen när alla snedheter och spänningar släppt knappt klarade att ta mig hem och sen sov tre timmar i sträck. 

Kropp och själ hänger ihop och kanske var det inte så konstigt att när jag startade på morgonen igår kände en enorm trötthet och tunghet i kroppen. Jag fattade direkt att detta skulle bli en lång och jobbig dag. Långt ifrån min egentliga kapacitet och tankar om att bryta skulle följa mig hela dagen. 

Med mig på denna resa som loppet faktiskt är så hade jag Pontus Flingdal. En trevlig prick som jag träffat på Rockman Swimrun och Öloppet. 

Man kan ju undra varför jag inte valde en tjej som ersättare till Maria? Well, ni ska veta att jag frågade flera och till slut hamnade förfrågningarna alldeles för långt ut i perifirin för att det skulle kännas rätt i hjärtat. Jag tog till mig vad Michael Lemmel (en av arrangörerna till ÖtillÖ) skrev till mig: "Eva, kör med någon som du vill dela upplevelsen med. Då blir kampen så mycket roligare..." Så därför föll mitt val på Pontus som jag fått ett mycket positivt intryck av och som jag visste både tränat och kört långa swimruns i år. Att han tackade ja gjorde att jag kunde slappna av och försöka fokusera det sista fram till loppet. Det kändes rätt i magen att fråga honom och jag blev så glad när han tackade ja DIREKT! 

Sett idag med loppet i bagaget så kunde jag inte gjort ett bättre val. Pontus "skötte sig" perfekt. Men jag skäms lite att jag inte var mitt bästa jag. Någonstans hoppas jag att han lärde sig nåt av att tävla med en tjej som mest gick och bet sig i underläppen halva dagen. Hoppas han en dag gör loppet igen och får utlopp för sin fulla kapacitet. Han är en grym lagkamrat. 

Tillbaks till loppet. Jag kommer inte skriva någon utförlig race report. Rabbla alla simmen, distanser och öar. Vill man läsa om detta så finns loppets hemsida och andra mer beskrivande race reports. Det jag kommer skriva om är min resa i korta drag. Vet inte ens någon orkat läsa hit...

Som skrivet innan, redan när vi startade kände jag en tunghet och denna släppte bara i väldigt korta perioder under dagen. Så är det. Ibland har man en dålig dag och sett ur det som hänt i år så kanske jag inte var i min bästa form trots mycket träning. Man kan göra andra analyser men nu lämnar vi dem. 

Som lök på laxen så hade det regnat enormt mycket dagen innan och det blåste uppemot 14 m/s. Regn = halare klippor, geggigare löpning. Mer vind = ja, det tror jag inte jag behöver förklara...

Vinden gjorde även att man frös när man sprang då den kom från norr och bet in ända under våtdräkten så man fick inte upp värmen innan nästa sim var. Ja, jag frös på Rockman men det här helt annorlunda och faktiskt värre i vissa fall. 

Vågiga sim gjorde mig sjösjuk. Nej, det hade inte med kallt vatten i öronen att göra, jag är inte känslig för det. Men sätt mig i en karusell, en båt som ligger å skvalpar i gamla dyningar och det är kört! Jag mådde så dåligt att jag kräktes i vattnet och väl uppe på land så ulkade jag. När jag stannade när vi gick i mål så trillade jag över Michael Lemmel, in i staketet inte bara en gång utan flera. Det kändes som om jag var stupfull. Tack och lov så lade det sig några timmar efter målgång men då hade jag trillat runt både i duschen och på toaletten. 

Jobbigaste simmet var ett på nästan 1000m där vågorna gick höga, vinden kom från sidan men ibland snett bakifrån. Lägg på en ström på 5 knop oxå så kan ni förstå att det känns som att ligga i en torktumlare. Utan att komma framåt. Pontus och jag delade en del på simmen och just på detta sim låg jag först för att inte bli för kall av att ligga passiv bakom. Jag simmade, simmade och kom ingen vart. Simmade lite mer men det kändes vetkligen som om det stod still. Jag drog så mycket jag kunde med paddlarna men åkte runt som en vante med Pontus på släp. Jag trillade djupt ned i källaren och ville bara gråta. Försökte lite till men så fick jag be Pontus ta över för min mentala kapacitet sjönk som en sten. Pontus lade sig först och det var knappt att vi tog oss framåt då heller och jag mindes känslorna från Rockman med Bjarne när jag bara ville ge upp. Den gången var det ett vitt hus vi siktade mot, igår var det ett rött...

Men vi tuggade trots allt på och LÄNGTADE efter halvmaran på Ornö för då skulle vi få upp värmen och slippa simma på ett tag. Och vi kom till Ornö. Segade oss igenom det med för att ta oss an sista biten med kortare ö-hoppning. På nåt sätt lyckades vi här ta oss om två mixedlag. Då taggade vi på och bestämde oss för att inte låta dem gå om. Inte ens på sista löpet på Utö mot mål. Och vi höll de borta. 

Men känslan på Utö från förra året när vi inte ville att det skulle ta slut infann sig inte igår som ni förstod. Det var en annan känsla när vi kom upp på klipporna efter sista simmet. En befrielse och en vinst över mig själv. Jag kände en annan slags glädje. Efter ett tufft år och ett mycket tufft lopp så lyckades jag ändå. Jag vann. Över mig själv. 

Tack Pontus. Utan dig hade det inte gått. Du var min trygghet igår. Och efter våra samtal igår vet du om nån vad det betyder att vara någons trygghet. 

Tack ÖtillÖ för ett kanonarrangemang! Alla ni i organisationen är proffs! Alla borde se och lära av er. 

Tack alla för stöd och kommentarer, ingen nämnd eller glömd. I min resa finns ni alltid med. 

Nu är det bara en tävling kvar i år. Koster Swimrun. Efter det kommer jag ta en paus. Speciellt från tävlandet. 

/Eva 


Team Oscar & Laura placering 14 i ÖtillÖ/VM i swimrun 2015, tid 11.35:35
(Och för er som undrat om teamnamnet så skulle Pontus egentligen hetat Oscar och jag skulle hetat Laura) 



8 kommentarer:

  1. Klart en orkar läsa hela vägen ner, starka känslor och bra kämpat av er.

    SvaraRadera
  2. Fy fanken vilken prestation! Jag som har extremt lätt för att bli sjösjuk/åksjuk lider med dig. Hade aldrig grejat det där. Hatten av för er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Petra!
      Ja, jag är oxå känslig och igår var ingen lätt resa men vi fixade det!

      Radera
  3. Fantastisk prestation, du är en riktig inspiration!

    /Micke K

    SvaraRadera
  4. Tack för att du delade med dig av din känslosamma resa. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läste Patrizia!

      Radera