Livet rullar på och även om jag själv pga först ett skov i min astma och sen influensa inte känner mig på topp utan mer långt nere i Marianergraven så tränar jag andra.
Nya kurser morgonsim på Valhalla som startar efter Påsk och sen introkurs i Open Water som går i juni:
I april åker jag igen med Simcoachen till Playitas och det har inkommit några avbokningar så är man sugen på att åka dit så klicka HÄR eller HÄR!
Annars känns det skönt att det börjar bli ljusare igen och jag känner ingen stress över min uteblivna form för min första inplanerade tävling är inte förrän i augusti.
Länge sen jag skrev något här men tänkte dela främst bilder med er från min resa till Playitas på Fuerteventura med Simcoachen som jag nyss är hemkommen ifrån.
Lite annorlunda än när jag var där i april 2013 och vill ni läsa det inlägget som är mer skrivet ur en deltagares ögon så läs det HÄR!
För mig var det en stor ära att 2,5 år senare få återvända till Playitas och då som coach och inte deltagare. Att få stå på kanten och hålla simpass med min mentor och inspiration Anna-Karin Lundin var väldigt stort för mig. Jag har så mycket kvar att lära både som simcoach och simmare men jag lär mig mer och mer för varje pass. Att någon tror på dig och ger dig förtroendet att få följa med och göra detta gör mig väldigt ödmjuk, stolt och tacksam.
Nu hemkommen så kan jag säga så här: Vilken erfarenhet och vilka underbara deltagare! MEN vad trött jag är! Helt SLUT! Och då ska ni veta att jag knappt tränade nåt alls själv!
Här följer i alla fall bilder med lite text för att ni ska kunna dela detta med mig:
Den olympiska poolen där vi coachar deltagare. Ni förstår att man blir brun när man "jobbar", bra va?
Ja, där ser ni mig! På kanten! Fototack till Karin Brywe.
Och här är Bossen och jag i LIKADANA kläder, hahaha. OBS! Vi kom inte överens om klädval utan det bara blev att vi flera gånger körde likadant. Fototack till AK Lundin.
Löpturen bort till fyren är välkänd på Playitas och vägen dit springer man som i ett månlandskap. Eller ja, kanske Star Wars-landskap. Jag menar ser det inte ut som Tatooine? Tittar man tillräckligt länge på bilden ser man R2D2 och C3PO jagas av Sandfolk. Eller kanske några Jawas? Eller är det inte Luke eller Obi-Wan man ser lite längre ned?
På sin lediga dag kan man åka till en väldigt avlägsen strand där man skulle tagit med surfbrädan och kanske skulle valt en jeep istället för en Opel mini-buss att ta sig fram på serpentinvägarna...
Men belöningen man får när man tagit sig ned är magisk. Och där sitter Bossen och tar kort på vattnet. En av mina favoritbilder.
Sen tar man sig en promenad bort till den där svarta klippan som ser ut som toppen på en tumme. Här ser ni Cecilia Hedin göra fotspår i sanden.
Sen bara måste man bada i vågorna och skrika rakt ut! Bikinin kommer från PowerWoman. Och foto är taget av Bjarne Koning.
Sen kan man ju få för sig att man ska försöka klättra upp för en sandklippa som delvis är hård, packad sand och delvis lös som sipprar nedför benet...Fototack till Cecilia Hedin.
Här ser ni förresten samma Cecilia när jag visar henne, ja man kan ju undra vad jag visar. Båda har ju matchad bikinisarna också, hahaha. Återigen från PowerWoman. Foto AK Lundin.
Morgonjogg i bergen blev det några även om vissa kanske nog ska klassas som MORGONTREKKING pga lutningen. Och ja, man kan stoppa ned en vattenflaska i kjolen. Och ja, nu tror jag ni kan lista ut vart kjolen kommer ifrån. Foto Bjarne Koning.
Bäst är att bo med någon man verkligen gillar och som gillar samma saker som du. Som tex att sjunga karaoke i en halvdöd sportbar utan att skämmas. Tack Karin Brywe! Fototack AK Lundin.
Tro nu inte att vi bara simmat i den olympiska poolen utan vi har faktiskt även simmat i bukten nedanför anläggningen. Och ja, jag ser ganska bister och bestämd ut på bilden men sån är jag, hahaha. Fototack till Lars Norén.
Sen efter en vecka är det ganska skönt att klippa av sig det där "lekarmbandet" och åka hem till "verkligheten", eller vad tror ni?
Stort tack till alla deltagare och vår samarbetspartner Löplabbet.
Är ni sugna på att åka på simläger med Simcoachen så är det nytt läger i april - för mer info läs HÄR och HÄR! Det finns kurs både för nybörjare och de som kört ett tag!
Nu är det tillbaks till saltgruvan för mig...redan dagen efter ankomst var det simgrupp 07:00 på Valhallabadet. Dock blir det vila över jul- och nyår från coachande.
Där ligger jag på min bänk uppe i Änggårdsbergen. Tittar upp i himlen och tänker. Reflekterar och planerar.
2015 blev ju inte alls som jag tänkt mig. Nästan varenda tävling under året har innehållit olika mått av "trauman". För mig som är en tänkande och väldigt känslosam människa så har allt det där tärt på mig och jag känner att mitt behov av mental återhämtning och att vara själv har varit extra stort nu de senaste månaderna. Jag kan inte bara rusa på.
Onsdagspassen med Löparglädje kom igång förra veckan och kommer att köra fram till jul. Välkomna ni som bor i Göteborg!
I slutet november så åker jag till Playitas på simläger med Simcoachen. Jag åker dit som coach även om jag såklart kommer simma en del själv. Det finns platser kvar om någon som läser min blogg är sugen!
Mina tankar och min energi går just nu främst till att träna andra. Min egen träning rullar på utan något mål i horisonten och det känns bra. Som det ser ut nu så är det detta fokus som kommer bli 2016.
Nu är swimrunsäsongen över och den avslutades med pompa och ståt uppe på Kosteröarna. Där gick för första gången Petter Invitational/Koster Swimrun av stapeln.
Det blir nästan löjligt att skriva i superlativ i ett helt inlägg och kalla allt för magiskt, episkt och världsklass men det var faktiskt så.
Detta kortet tog jag från färjan på väg till Restaurang Strandkanten där vi åt pastabuffé i fredags:
Ljuset var så vackert och magiskt men det gör sig inte rättvisa på denna bilden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger det (eller ja, skriver det).
Och inte heller denna bilden fångar allt från hur det såg ut när vi vaknade på Hotell Koster/Ekenäs tidigt på lördagsmorgonen och tittade ut genom fönstret:
Det kändes inte alls som om vi skulle tävla utan mer än att man befann sig på ett retreat med en av sina bästa vänner och andra glada och trevliga tjommar. Väldigt familjärt och inkluderande och det kändes lite som att bli hembjuden till Michaelas & Petters "hem". Vi fattade tidigt vad Koster betyder för Petter som tillbringat många somrar där sen barnsben och hans iver att visa denna västkustpärla för oss.
Till sin hjälp hade Michaela & Petter Michael Lemmel & Mats Skott som arrangerar flera swimruntävlingar numera men största är ÖtillÖ. Kombon av dessa gjorde att arr:et blev "världsklass".
Starten var från en färja där vi släpptes i vattnet i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Här kan ni se hur vi hoppar i som skalbaggar (eller kanske råttor som lämnar ett sjunkande skepp, hahaha):
Ett filmklipp publicerat av petteralexis (@petteralexis)
Som teamparter hade jag Anna Wretling som grundat Powerwoman (skitsnygga träningskläder för kvinnor). Jag har lärt känna Anna via Twitter och Instagram och jag var helt säker på att vi skulle bli ett bra team. Vårt mål var att ha kul och njuta. Inte gå för max och se det som ett äventyr. Och det blev det. Vi njöt av landskapet, atmosfären och varandras sällskap. Det var som om vi inte gjort annat än att tävla ihop där vi skuttade fram på klipporna och simmade i havet.
Sen efter att vi passerat Nordkoster och småöar ute i havsbandet skulle vi börja bege oss in mot Sydkoster. Här kom två ganska långa simningar på raken där enda stoppet var en JÄTTELITEN kobbe med en flagga på som man skulle passera. Här kom det sidvind och lite vågor. Inte alls lika mycket som på ÖtillÖ men tillräckligt för att både Anna och jag skulle bli sjösjuka. Kombon av nedkylning och sjösjuka är VÄLDIGT förlamande och då vi båda led av det så var det ingen av oss som kunde kliva fram och "hjälpa" den andra. Dock hittade vi en trygghet i att veta att vi fanns där för varandra och genomled samma sak.
När vi så kom upp på Sydkoster så ulkade vi och var så stelfrusna att läkaren som stod i energistationen strax efter uppgången kollade på oss flera gånger och frågade oss flera gånger om vi var ok. Vi tuggade på ulkandes och huttrandes. Vi visste att det nu kom en lite längre löpning där vi skulle kunna få upp värmen och hoppas på att illamåendet skulle gå över. Och vi fick upp värmen och illamåendet gick över MEN vi sprang fel. Istället för att ta höger vid en affär så sprang vi vidare. Och det ganska långt innan först en kvinna i golfbil (nya formen av flakmoppe) och sen en man på cykel informerade oss om att vi nog skulle vända. Vi hade då nog sprungit ca 2-2,5k fel och fick således en liten detour på ca 5k/30 min innan vi var rätt på banan igen.
Sen det sista simmet och den allra sista biten innan vi kunde gå i mål. Nedkylningen och illamåendet hade då gått över helt och vi sprang in över mållinjen som två gaseller som inte alls var trötta.
Vi togs i mål av Michaela och Petter och fick våra hiphopinspirerade medaljer. Det bjöds på fisksoppa och sen gick vi till vårt rum och tog dessa piratbilder på oss på balkongen:
Vi duschade och tog det lugnt innan banketten. Blev sen bjudna på Proecco av några vänner innan vi äntrade banketten och middagen.
Det var så härlig stämning och man ville inte att det skulle ta slut men även bra saker har ett slut så strax efter klockan två gick Anna och jag rejält trötta till vårt rum och åt nattamacka och pratade om dagen innan vi stupade i säng.
Vaknade till det här:
Man kan se två personer gåendes på bryggan. Det är "Biffen och Bananen" som precis tagit sig ett litet morgonsim innan hemresan.
Efter frukost så packade vi ihop våra saker och när jag lade ner mitt blöta swimrungear i en stor plastpåse så blev det väldigt symboliskt. Nu är säsongen över. Jag kan lägga undan allt,
Säsongen blev inte alls som jag tänkt mig och det är ju sällan det blir så.
Det har varit tuffa tävlingar med trauman inblandade, felspringningar, grav nedkylning (uttrycket fjordkallt myntas), sjösjuka och en stor palett av olika swimrunpartners. Därför var det väldigt skönt att få göra detta sista utan tanke på prestation och med en god vän. Jag behövde verkligen det,
Vad nästa år har i sitt sköte för mig vet jag inte. Mest handlar det om mina egna val såklart. Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag behöver främst tid att återhämta mig mentalt. Sen får vi se vad jag vill.
Tack Koster Swimrun (arrangörer, funktionärer, deltagare) för en underbar helg som jag kommer vårda ömt i mitt hjärta.
Anna, tusen tack att du följde med mig på detta årets sista äventyr. Utan dig hade det inte blivit så bra, du var den stora pricken över i.
Bara några kapitel kvar nu och det känns vemodigt. Det blir ju alltid så när en bra bok går mot sitt slut.
Jag har fascinerats av färgstarka personporträtt, historia och vetenskap. Allt paketerat i en bra blandning.
Frågorna som ställs och söker svar är: Vem är stark och vem är en riktig hjälte? För att hitta svaret går författaren tillbaka till det antika Grekland och Kreta. Fint sammanvävat med bokens "plot"; en tysk general som kidnappas av några "galna" britter och kretensare. Allt mitt framför ögonen på en av Hitlers mest hatade generaler med öknamnet "Slaktaren".
Tyskarna har ockuperat Kreta men får inte bukt med motståndsrörelsen som gömmer sig i bergen och gång på gång spelar tyskarna flera spratt. Jag som älskar historia och speciellt Andra världskriget gottar mig i spelet som ju inte bara utspelas på Kreta utan även mellan Churchill och Hitler.
Precis som "Born to run" som är Christoffer Mac Dougalls förra bok så handlar det om "back-to-basics". Uppsvällda muskler som ses som norm för styrka är inte det som är det starkaste och mest heroiska. Och kolhydrater i mängder är inte heller det som kanske vår kropp behöver mest för att utföra heroiska insatser.
När jag läser om ett test på folks förmåga att minnas så faller saker på plats. Jag förstår varför jag och vi människor behöver vara i naturen. Först testas personerna utan nån förberedelse. Sen får en grupp gå en promenad i skogen och den andra en promenad i stan. Vem tror ni presterar bäst efter det? Man testar även att en grupp som får titta på naturbilder för att se om detta kan vara en genväg men icke. "Pseudonatur" funkar inte alls lika bra som "the real stuff" för att ge hjärnan "energi". För er som gillar historia, vetenskap och att allt vävs samman med nutid så LÄS! #kraftprovet #christoffermacdougall #offsidepress #boktips
